Att åka till Heilbronn var viktigt för mig,min morfars bror och fru bodde här, och jag har många minnen därifrån. Bland annat från min 6-årsdag som jag firade där. Jag minns att jag satt på trappan ut från köket mot den lummiga trädgården och att min morfars brors fru malde kaffebönor i en liten kvarn. Nästan så att jag kan känna doften när jag tänker tillbaka. Tyvärr lever ingen av dem längre och senast jag var i Heilbronn var på just morfars brors frus begravning.

Efter lite letande hittade vi till huset de bodde i och jag smög försiktigt runt och tog kort med tårar brännande bakom ögonlocken – ändå glad för de fina minnen jag har av dem.

Fler tårar blev det när jag hittade till kyrkogården med familjegraven. Tyvärr är den återtagen, något som sker i Tyskland efter tjugo år

Det blev ändå en fin stund med tankar om Släkt som blivit begravda där.

Vi gjorde också ett försök att få tag på en släkting som fortfarande är i livet och hittade hem till dem. Tyvärr utan resultat den här gången.

Istället rullade vi vidare mot Ruderting. Min mormor och morfar var sudettyskar och kom som kvotflyktingar till Sverige efter andra världskriget. Mamma är född i Sverige och och morfar bodde i Sverige tills de hade gått i pension. Då flyttade de till Ruderting i Bayern där de sedan bodde tills min morfar gick bort och mormor flyttade tillbaka till Sverige . Trots att jde under min uppväxtär bodde i Sandared känns Ruderting lite som att komma hem. Konstigt det döär hur hjärnan väljer att sortera barndomsminnen. Senast jag var i Ruderting var även det på en begravning. Då min morfars. Vad som hände när vi kommit hit den här gången skriver jag om i nästa inlägg.