När vi nu har bestämt oss för att utöka familjen med en hund möts vi av två reaktioner. Den ena är ”vad roligt” och den andra är ”varför då? Har ni verkligen tänkt igenom det?” Något mittemellan verkar inte finnas…

Vi tycker att det ÄR roligt och vi HAR tänkt igenom det. Tänk om det var en liten sladdis vi hade tänkt oss. Då hade nog ingen frågat om vi verkligen hade tänkt igenom det utan alla hade sagt ”grattis”.

Det påminner mig om när maken och jag förnyade våra äktenskapslöften på vår 15-åriga bröllopsdag. Då fick vi liknande respons. De flesta tyckte att det var roligt men andra kunde inte förstå. Sen har vi de som undrade om vi hade krisat…:-)

Jag tror kanske att hur man reagerar beror på hur man själv känner för just det. Mår ens relation inte hundra kanske förnya löften inte är det man ser framför sig. På samma sätt är det nog med hund. Vill man själv inte ha hund kan man nog inte heller förstå varför andra vill ha det.

Ändå kan jag tycka att det är lite konstigt att få höra det så rakt ut. Eller så är det uppfriskande ärligt. Hm…