Det föll på min lott att ta den röda bilen till besiktningen idag, maken tog hand om den blåa för ett par månader sedan. Uppenbarligen hade det gått ett tag sedan jag var på Bilbesiktningen sist. Jag kände inte igen mig. Visst, ytan utanför och även sen när jag kom in såg likadant ut men incheckningen gick till lite annorlunda. Den mänskliga faktorn var borta och kvar var en automat. Inte kunde man trycka på den med handskar på sig heller (precis som på vilken mobiltelefon som helst – touchskärmeffekten). Undra om automaten också är känslig för kallare väder än -4 grader som iPhone4 är?

Det blev min tur och även om jag visste att bilen var bra och inte borde få en endaste anmärkning märkte jag hur pulsen Steg. Varför blir det så? Vad kommer de att hitta nu? Vad har jag (läs maken) missat att kolla? Kommer de att hitta något allvarligt fel med exempelvis gastanken? Tänk vad fånig man är.

Det börjar bra i alla fall – not – Jag tappade bilnyckeln i golvet och tre delar studsade iväg åt olika håll. Själva nyckeln och batteriluckan hittade jag men batteriet slank givetvis ner under bilen och till och med ner under gallret i golvet… Riktigt så hade jag inte tänkt mig att det skulle gå till.

Vi, dvs bilbesiktigaren, fick rullat fram bilen tillräckligt långt för att kunna vinkla upp gallret tillräckligt mycket för att kunna få upp batteriet. När jag sen hade pusslat ihop nyckeln igen kunde han påbörja själva besiktningen. När jag ser honom hålla på med alla besiktningsgrejer inser jag att jag nog inte skulle funka i det jobbet. Kolla bälten och så visst – men lyfta bilar fram och bak och gå under dem – det finns ju hur mycket som helst som skulle kunna gå fel… Tur att andra inte är lika fatalistisk som jag.

Hur besiktningen gick? Godkänd utan anmärkning – Så klart!

Nu dröjer det ett tag till nästa gång.