Idag var det återträff med valpkursen. Vi blev inte så många. Det var Sintra, Viggo och Elvis som dök upp. Behöver jag säga att Sintra var populär?

Populär ja, sämst på allt annat också. Och även jag kände mig lika mycket sämst. Inget verkade funka och allra roligast var att ha nosen i marken och lukta på alla dofter från alla andra hundar som någonsin varit i samma lokal. Det blir ju lite extra jobbigt när hon sedan inte är en hund som svarar på samma belöning under en längre tid. Hundchoklad var gott och funkade en stund, godiset som en av lärararna plockade fram (och som jag givetvis köpte en påse av) funkade en stund och pipleksaken ytterligare en stund. Ska belöning funka måste vi variera i det oändliga verkar det som. Hon tröttnar uppenbarligen snabbt.

Sedan såg hon ut som en mager fågelskrämma bredvid det två granna killarna. Hon är för tillfället så tunn att revbenen syns och att hon dessutom har fällt jättemycket päls gör ju inte saken bättre. En förklaring skulle kunna vara att hon faktiskt är på gång att börja löpa. Båda en av lärarna och Barbro från ”vår” kennel tror att det faktiskt skulle kunna vara en förklaring. Jag hoppas på den och att hon snart är lika fin igen som hon brukar vara.

Att hon var sämst i klassen idag tar jag som en ren tillfällighet. Det var säkert jag som gjorde henne osäker för det kändes lite som att jag blev bedömd och jag var inte alls så som jag brukar med henne. Jag fick till och med ”tipset” att låta mera. Just att jag låter mycket och konstigt med henne är något resten av familjen brukar skratta mycket åt.

Nu ser vi fram emot en liten återförening med Sintras kullbror Rufus, mamma Jess och mormor Joy på söndag. Det ska bli riktigt roligt!