Den där varan jag har fått till med att springa ställde till det lite idag. Det började egentligen redan i morse när jag kände att jag hade lite ont i halsen och bestämde mig för att inte springa. På eftermiddagen ringde sedan min egen springcoach (=lillebror). Ända sedan vi sprang tillsammans har han tagit på sig att påminna mig om när det är dags för en löptur… Kul tycker jag.

I och med att det var tisdag visste han att det var springdag och ville peppa mig. Vi kom båda fram till att en långpromenad nog var bättre. Sen kom jag hem… Och tog på mig löparkläder… Och gav mig ut för att springa… Och började springa… Och fick inse att jag inte borde ha sprungit…

Det blev till att promenera hem…

På torsdag hoppas jag att det går bättre.