Med tanke på alla de operationer som yngsta dottern har genomgått (3 x rör i öronen och 4 hjärtoperationer) kan man ju tycka att det borde börja bli lite rutin och att det skulle kännas lite lättare. Dessutom är dottern 17 år och kan både tala för sig och berätta för oss vad hon känner och det borde ju göra mig lite tryggare.

Så är det inte. Definitivit inte!

Ingreppet den här gången var en ny trumhinna. Efter år som öronbarn och med flera omgångar rör i öronen hade hon ett hål på vänster trumhinna som inte växte ihop. Det ledde i sin tur till en ganska nedsatt hörsel på det örat. Förhoppningen nu är att hon kanske kan få 75-80% hörsel och det skulle göra en stor skillnad för henne (och för oss). Man kan väl säga så här – det hörs hemma hos oss att hon inte har hört ordentligt…

Vid lunchtid var det planerat och därefter följde en väntan. En väntan då jag ringde maken en gång i kvarten (ungefär) och frågade om han hade hört något. Det var nämligen han som åkte med henne. Jag kände mig rätt maktlös och ingen kontroll hade jag. Det hade jag ju inte haft även om jag hade varit med men… När maken ringde och berättade att hon nu var på uppvaket och dessutom var halvvaken kände jag hur spänningen i kroppen släppte. Förstå då förstod jag hur nervös jag egentligen hade varit.

Undra vid vilken ålder på ens barn som man slutar oroa sig? Händer det liksom?

Nu väntar en vecka i stillhet för henne (med turban och piratlapp för örat) och den stora frågan som får svar vid återbesöket: Hur mycket hår var de tvugna att raka bort? Det lovade ju att de skulle ta så lite som möjligt…