Återupplivade nyligen bekantskapen med en gammal Disneyfilm. Lejonkungen. Första gången jag såg den var våren 1995 och jag var gravid. Behöver jag säga att jag storbölade? Scenen där lille Simba kryper in under armen på sin döde far är nog det bland det sorgligaste i tecknad film som finns och med lite extra gravidhormoner blev det inget gulligt småsnyftande utan istället hulkande storgråt. Jag minns det som igår. Sen är den ju rätt hemsk också. Kan inte riktigt förstå hur vi lät våra småtjejer (då 3 och 5 år gamla) titta på filmen om och om igen. Mellandottern hade den till och med som favoritfilm…

Nu var det i alla fall dags att se den igen. I 3D. Bara att se inledningen när fåglar flyger på olika höjd och alla djuren som kommer från olika håll för att samlas vid lejonklippan. Det var verkligen hur häftigt som helst och man glömde nästan att den var tecknad.

Sen var vi ju ruggigt snygga också 🙂 Typ snyggast i stan. För att se 3D måste man ju ha speciella glasögon på sig.