Det är konstigt det där med känslor för någon. De kan ju vare mycket starkare än man egentligen tror. Så starka att man blir lite överraskad.

Idag var det dags för Sintra, familjens hund, att röntga sina höfter. Det gör man för att ha koll på rasen. Om man framöver tänker sig att avla på hunden är det viktigt men även för att se att hunden inte tar skada av olika aktiviteter. Vi är ju mycket ute i naturen och då blir det rätt ofta promenader på klippor men även skogspromenader är vanliga. Detta kan tufft för en hund som på något sätt har problem med sina höfter.

För att kunna genomföra röntgen sövs hunden. Detta så att de ligger helt stilla och det var det momentet som framkallade en viss oro hos mig. Söva – det har jag ju fått lära mig är förknippat med en risk. En risk att inte vakna igen. Tänk om….

Nej – så fick jag inte tänka så det slog jag bort. Det var först när maken ringde och berättade att det var över och att hon hade vaknat igen som jag kom på mig själv med att andas ut. Lite överraskad blev jag allt över jag faktiskt hade varit nervös ändå.

Nu väntar vi bara på den officiella bedömningen från Kennelklubben. Enligt vad veterinären sade hade hon jättefina höfter som enligt ett tidigare bedömningssystem skulle ha resulterat i ett Excellent så det blir nog ett bra resultat. Nu håller vi tummarna.