Juli 2007. Det var då jag ”återupptäckte” vilken fantastisk singer/songwriter Stefan Andersson är. Visst hade jag lyssnat på Catch the moon och andra poplåtar i början av 90-talet men nu var det något mer som tilltalade mig.
Vi hade lagt till på Öckerö tillsammans med kompisbåten. Vi var på väg till Danmark och hela familjen var med. Jag minns inte riktigt om äldsta dottern hade mönstrat av eller om hon skulle göra det kommande dag men jag minns att hon skulle hem och jobba. Vädret var inte det bästa och vi skulle inte komma över till Danmark än på några dagar men som sig bör hade vi det riktigt bra ändå. Det var ju semester…
Efter lunchen i sittbrunnen tog vi en promenad och kikade runt lite. Vi hittade kyrkans loppis och såg även en liten notis om att Stefan Andersson skulle uppträda i kyrkan kl 18. Det lät som ett bra tidsfördriv så tio i sex anlände vi (10 eller möjligen 9 personer) till kyrkan. Vår förvåning var inte bara stor, den var enorm när det visade sig att kyrkan var fullknökad. Alla bänkar var upptagna och vi blev rätt tagna på sängen över hur populär han verkade vara. Trots att det var fullt lyckades vi ändå få plats, längst fram. Eller nästan i alla fall. I trappan till predikstolen blev vi placerade och vi fick i och med det de bästa platserna den kvällen.
Sedan dess har jag sett honom vid ett flertal tillfällen. Det har varit i både små och lite större sammanhang. På Salt & Sill, på Liseberg, i Kronhusbodarna, på Råön och nu senast på Lorensbergsteatern där han satte upp en konsert och firade 20 år som artist. Alla gånger har jag haft en brett leende i ansiktet medan han rör sig mellan sina olika låtar av varierande karaktär och självklart sjunger jag med i de texter jag kan (rätt många).
Vad jag tycker är riktigt roligt är att han har vågat ge sig på att sjunga om fångarna och livet på Carlstens fästning, Otsindiefararen och gamla Göteborg samt nu senast Gustav V, och det på ett rättfram och intressant sätt. Som en modern skald och vissångare fast på ett modernt sätt. Finns det någon annan i vår generation som gör det?
Konserten i måndags var tre timmar lång men kändes ändå kort. Nu får jag stoppa ner och spara minnena från den kvällen och plocka fram när jag känner för det. Tur att jag i alla fall hade mobilen mig så att jag kunde föreviga något…
en lisa i livet 