Det gör ont i mig. Ont att se hur jobbigt det är. Jobbigt för att det drabbar henne så hårt. Hårt eftersom det påverkar hennes vardag. En vardag som borde vara roligt och sorgfri. Precis som för vilken tonåring som helst. Nu är det inte så och jag lider med henne. Lider med att hon efter en lång dag i skolan har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon efter en rolig hundpromenad i skogen har ett helvete dagen därpå. Lider med att hon helt plötsligt, utan att veta varför, har ett helvete. Med värk, yrsel, domningar och migränattacker. Jag önskar att hon skulle kunna överföra det till mig istället.

Nu sätter vi allt hopp till remissen till barnortopeden. Hon har ju ändå ”tur” och har inte fyllt 18 än. Vi håller tummarna för att hon där kan få rätt hjälp. Hjälp som låter henne slippa allt det jobbiga. Vad vi kan göra under tiden är att stötta henne och inte ifrågasätta när hon har ont eller mår dåligt, även om det ligger nära till hands att göra det. Det syns ju inte på henne att hon har så ont och det kan slå till när som helst.

Orättvist är det och det gör mig förbannad. Det gör mig ledsen. Det gör mig frustrerade. Men mest gör det ont i mig. Ont för hon har ont.