Philip har varit hos oss i två månader nu och har landat väldigt bra. Sakta och säkert har vi lärt känna varandra. Han har lärt sig att det går alldeles utmärkt att linda oss runt tassen men att vi är konsekventa och gärna pussas. Vi har lärt oss att han har en inbyggd matklocka som ringer på minuten två gånger varje dag. Ja, vi har lärt oss massa annat om varandra också men viktigast är att vi lärt oss varandra. 

Det var självklart att älska honom redan från början och dag för dag tog han för sig mer och mer av det som nu är hans självklara plats hos oss. Det är lite som att han alltid funnits här. 

Numera är det oss han förknippar med ”husse” och ”matte”. Det var det inte i början så vi undvek att säga det. Vi har också nu så sakteliga börjat låta honom vara lös på promenader men då på platser där vi är ensamma. Förra veckan första gången och igår igen. Lyckan hos honom går inte att ta miste på och han håller hela tiden koll på var både vi och Gnista är. 

Gnista och Philip har en storebror lillasysterrelation. Han bestämmer och hon fjäskar och är den ene inte i närheten verkar den andra sakna och glädjen är ömsesidig när de ses igen. Båda vaktar sin mat och sitt tuggben  och emellanåt höjer de tonen mot varandra och det är kul att se att de båda kan sitt hundspråk och är tydliga. 

Ute, lösa, följs de åt och har mycket roligt tillsammans. Visst ser man att de är lyckliga. Jag vill gärna tro det i alla fall.