Sedan Sintra hade fått somna in har vi haft en urna med hennes aska och väntat på lämpligt tillfälle att strö henne i havet. För det var alldeles självklart, havet var det och ingen annanstans.

Idag var det dags och vi lastade båten  med hundar och unge (ok – hon är 21) och gav oss iväg till stället där både min mormor och morfar är strödda. En plats där vi ofta rör oss med båten. Det var alldeles stilla och lugnt och fint och nu finns hon där hon hör hemma, som den seglarvåff hon var.