Men hon har nog missförstått det där med ögonlappen tror jag…
Kategori: Hälsa och Träning
Ett barn är ett barn och en operation är en operation
Med tanke på alla de operationer som yngsta dottern har genomgått (3 x rör i öronen och 4 hjärtoperationer) kan man ju tycka att det borde börja bli lite rutin och att det skulle kännas lite lättare. Dessutom är dottern 17 år och kan både tala för sig och berätta för oss vad hon känner och det borde ju göra mig lite tryggare.
Så är det inte. Definitivit inte!
Ingreppet den här gången var en ny trumhinna. Efter år som öronbarn och med flera omgångar rör i öronen hade hon ett hål på vänster trumhinna som inte växte ihop. Det ledde i sin tur till en ganska nedsatt hörsel på det örat. Förhoppningen nu är att hon kanske kan få 75-80% hörsel och det skulle göra en stor skillnad för henne (och för oss). Man kan väl säga så här – det hörs hemma hos oss att hon inte har hört ordentligt…
Vid lunchtid var det planerat och därefter följde en väntan. En väntan då jag ringde maken en gång i kvarten (ungefär) och frågade om han hade hört något. Det var nämligen han som åkte med henne. Jag kände mig rätt maktlös och ingen kontroll hade jag. Det hade jag ju inte haft även om jag hade varit med men… När maken ringde och berättade att hon nu var på uppvaket och dessutom var halvvaken kände jag hur spänningen i kroppen släppte. Förstå då förstod jag hur nervös jag egentligen hade varit.
Undra vid vilken ålder på ens barn som man slutar oroa sig? Händer det liksom?
Nu väntar en vecka i stillhet för henne (med turban och piratlapp för örat) och den stora frågan som får svar vid återbesöket: Hur mycket hår var de tvugna att raka bort? Det lovade ju att de skulle ta så lite som möjligt…
Tji fick jag…
Mamman: Ta med dig kläder att springa i om du kommer på torsdagen så kan vi springa tillsammans.
Dottern: ja….. För jag älskar ju att springa….
Mamman: Men du får ju springa med mig.
Dottern: det gjorde det nästan ännu värre….
Hm…
Ok då – jag hade fel
Den där varan jag har fått till med att springa ställde till det lite idag. Det började egentligen redan i morse när jag kände att jag hade lite ont i halsen och bestämde mig för att inte springa. På eftermiddagen ringde sedan min egen springcoach (=lillebror). Ända sedan vi sprang tillsammans har han tagit på sig att påminna mig om när det är dags för en löptur… Kul tycker jag.
I och med att det var tisdag visste han att det var springdag och ville peppa mig. Vi kom båda fram till att en långpromenad nog var bättre. Sen kom jag hem… Och tog på mig löparkläder… Och gav mig ut för att springa… Och började springa… Och fick inse att jag inte borde ha sprungit…
Det blev till att promenera hem…
På torsdag hoppas jag att det går bättre.
När blir något en vana?
Den 1 mars tog jag mig i kragen och plockade fram löpskorna. Då hade jag inte sprungit sedan i mitten av juli förra året. Precis som varje (v)år bestämde jag mig nu för att den här gången skulle jag verkligen komma in i löpningen och göra det till en vana. Precis som tidigare laddade jag järnet. En stor skillnad har det dock varit. Det verkar som om jag faktiskt kommer att lyckas den här gången.
Jag är nu uppe i 17 pass sedan dess och till och med igår, när det var riktgit skitväder, tog jag mig ut. Då hade jag ändå redan vid lunch bestämt mig för att vädret var skälig orsak till att hoppa över det. Vad var det då som fick mig att ändra mig? Bra fråga… Jag vet faktiskt inte. Kanske att jag visste att det ändå bara skulle ta en halvtimma och att jag efteråt skulle känna mig mer nöjd än vanligt. Eller så var det känslan att en tisdag inte är en tisdag utan löprundan. Kan det ha blivit en vana efter 17 gånger? Är det då så lång tid det tar eller har vanan kommit smygande utan att jag har märkt det?
Bästa löparkompisen (bortsett från syster och bror) är appen Runkeeper. Den håller koll på hur långt jag springer, var jag springer och hur fort jag springer. Att kunna se utvecklingen och att den går åt rätt håll är en riktigt bra sporre. Nu kan jag tex se att jag har förbättrat mig med en halv minut per kilometer sedan jag började. Målet är ytterligare en halvminut mindre så nu måste jag nog göra något åt det. Intervaller och backträning kanske… Intervaller kör jag redan så det får bli backträning och jag vet den perfekta backen. Men… jag misstänker att jag kommer att hitta ursäkter mot just backträning ett litet tag till 🙂
en lisa i livet 