En klonad jag

Ibland får jag känslan av att jag inte riktigt räcker till. Att jag skulle vilja vara på flera ställen samtidigt och att det där med att prioritera (som också innebär att välja bort) blir så fel. Tyvärr händer det ibland och de val man gör då känns aldrig rätt. Jag blir inte tillräcklig. Och hur ok är det att när det blir så där överhopat även lägga lite prioritet på sig själv?  Är det själviskt och borde jag skippa det? Fast det gör jag ju inte. Vet att om jag inte någonstans även prioriterar mig själv, åtminstone lite, så blir det mycket mindre av mig som kan räcka till.  Förhoppningsvis är det ändå så att prioriteringarna blir rätt. Nu OCH i det långa loppet.

Tur att jag vet var jag kan tanka energi.

”tillsammansdag”

Att ha 25-årig tillsammansdag ska man ju fira lite extra och det även om dagen råkar infalla en vardag mitt i veckan. För oss blev det bubbel, god mat och som pricken över I den fantastiska föreställningen La Cage aux Folles på Göteborgsoperan. Ett perfekt firande helt enkelt.

Skärmklipp

Är då ”tillsammasdag något att fira? Ja varför inte? 🙂 Allt som är värt att firas ska väl ändå firas. Det ger ju vardagen lite guldkant. Så tycker jag. Sen kan man ju fira på olika sätt. Ibland kan det räcka med att mysa till det och laga lite god mat hemma för att nästa gång slå på lite större…. Att ha 25-årig tillsammansdag var definitivt en anledning att slå på lite större. Även om det var på en vardag.

Så – Fira mera och fira mycket!

…och har du möjlighet, gå då och se La Cage aux Folles. Den var riktigt bra. Sådär bra så att publiken stod upp och applåderade redan innan sluttonen hade klingat ut. Men det är klart, med artister som Hans Josefsson och Mikael Samuelson i huvudrollerna kan man kanske inte vänta sig annat. Nya (för mig) stjärnskottet Linus Henriksson ska det dock bli spännande att följa. Mitt första intryck av honom var mycket gott.

Han/hon brukar inte göra så….

Tyvärr händer det för ofta. Alldeles för ofta…

Under mina promenader med Sintra träffar vi alltid på andra hundar. Både små och stora. Ibland passar det sig att hundarna hälsar på varandra och andra gånger inte. ALLA gånger hälsar hundarna på varandra efter att vi människor kommit överens om att det är ok.

Sen finns det undantag. Tyvärr. Det handlar om hundar som inte är kopplade. Kanske till och med utan halsband. Hundar som går lösa. Visserligen med sin husse eller matte men ändå okopplade. Allt som oftast, enligt min erfarenhet, är det små hundar. Små, gulliga hundar. Ja, jag tycker också att de är gulliga men tycker ändå inte att de ska gå lösa.

Idag hände det igen. En av de lösa, gulliga hundarna fick för sig att den skulle attackera Sintra. Med rest ragg, öronen bakåtslickade och tokskällande gjorde den utfall och ägaren fick kasta sig över sin hund…. Jag menar bokstavligen kasta sig. Hunden hade varken koppel eller halsband.

oj, det har ALDRIG hänt förut…

Så sade ägaren till hunden och jag hoppas att det är sant. Tyvärr tror jag inte det… Jag ser mönstret allt för ofta. Det och att små hundar lyfts upp i famnen när det kommer andra lite större hundar. Kan det vara så att det är människan som har skapat en osäkerhet hos hunden? En osäkerhet som inte hade funnits om hunden hade fått vara hund och inte ett gosedjur/bebis/accessoar. Det tror jag. Sintra har sedan hon var liten fått hälsa på många hundar, stora som små. Första hunden hon hälsade på var faktiskt en 60-kg stor Rottweiler. Hon vägde då ungefär lika mycket som hans svans 🙂 Sintra är nu rätt duktig på hundspråk tack vare att hon får använda det. Hon är inte en människa. Hon är en hund och hundar har ett eget språk.

Sticker jag ut hakan? Jajamensan! Men tyvärr är mönstret allt för uppenbart.