Klockan fem ringde väckarklockan men vi snoozade nog till kvart över. Yngsta dottern skulle duscha hemma, vi drack varsin kopp kaffe och sen satte vi oss i två bilar för att köra till Sahlgrenska. Två bilar om en av oss (jag) får sova kvar. Än så länge finns inget enkelrum och det är en förutsättning för det.

Trots att det var mycket trafik hann vi in i tid och sen drog allt igång. Blodtryck skulle tas, dropp skulle sättas och tempen skulle kollas. ”Oj, 37,9, det var lite högt”. Jag kände hur allt stannade upp. Vad var detta? Hon verkade ju inte sjuk i övrigt men det är klart har hon feber blir det ju ingen ablation idag. ”Vi får kolla med en annan termometer också – 36,9… Dåså!” Ablationen var på igen.

Allt var i sin ordning och yngsta dottern fick tre piller. Två långsmala och en liten rund. Jag misstänker att de spelade stor roll till att hon kände sig lugn hela tiden. Inte ens det minsta nervös. För det kan väl inte ha med rutin att göra? 🙂

Tyvärr började droppet att göra ont och de var tvugna att tillkalla nålexperten Eva för att sätta ny nål. Hon är liksom inte lättstucken dottern… Därefter blev det hissen upp till operationssalen.

Man borde kanske känna en trygghet i ett vi känner igen lokaler, rutiner och även personalen men jag hade ännu hellre sluppit det överhuvudtaget. Faktiskt! När vi kom in i operationssalen kände en av sköterskorna igen mig. Hon hade varit en regelbunden motionär på mina core-pass. Att hon skulle finnas med gav faktiskt mig en ännu tryggare känsla. Konstigt men så kände jag.

Maken och jag fick vara med i ungefär en halvtimme och det var skönt att se hur alla tog hand om henne och förklarade allt de gjorde. Hon var lugn och även lite fnissig av tabletterna eller så var det för att hon tyckte att vi såg roliga ut.

Nu ligger hon under varmluftstäcket och blir lagad och vi äter frukost på Gothia. Nu återstår väntan…