Läser, minns och gråter en skvätt

Yngsta dottern och jag har idag läst alla inlägg jag skrivit här på bloggen om tiden hennes hjärtoperationer höll på. Tre stycken på 11 månader. Både hon och jag är glada över att jag faktiskt skrev och vi kommer på oss själva med att flera gånger säga ”just det” vid saker som vi båda glömt. Nu i efterhand har jag svårt att förstå hur någon av oss och aldrig minst dottern själv tog oss igenom det.

Shit vad stark hon var/är! Och shit vilka duktiga läkare hon har haft förmånen att komma i kontakt med.

Kramar dottern flera gånger och det slutar med att tårarna rinner längs mina kinder. Glädjetårar över att det faktiskt gick bra till slut och ledsna tårar över vad yngsta dottern tvingades gå igenom.

Den 31 mars 2011 gjorde hon sista operationen, den som lyckades. Samma dag föddes även vår underbara Sintra. Dagen kommer alltså alltid att firas dubbelt upp. Varje år!

Du kan läsa alla inläggen här men du får börja bakifrån om du vill läsa i tidsordning.

Annonser

Äntligen kan vi fira!

För två år sedan kom yngsta dottern hjärtfel tillbaka. Ett hjärtfel som hon opererades för första gången när hon var sju. Då trodde vi att vi aldrig mer behövde gå igenom den persen någon mer gång.

Vi hade fel! Det blev en ny pers!

Idag, tre operationer senare, blev hon friskförklarad och det känns så skönt! Skönt att det är över, skönt att hon nu mår bra och också skönt att idag förstå att det inte var samma hjärtfel som hon opererades för när hon var yngre. Då fixade de ett AVNRT och nu något som kallas WPW. Båda ger fö samma symptom. Att det handlar om två olika saker gör också att risken för det att komma tillbaka är mindre. Jag har ju hela tiden trott att det var samma sak men har alltså nu förstått att det inte var det. Väldigt skönt är det!

Det är klart att vi ska fira det här! Vi började med varsin glass på Östra (som givetvis landade på min vita klänning) och ska fira mer. Jag har bara inte riktigt bestämt mig för när och hur. En sak är säker – det ska firas ordentligt!

Yngsta dottern är dagens hjälte och hon delar säkert med sig av den utmärkelsen till alla som varit med och fixat henne! 🙂

20110628-161031.jpg

Dags för Rödspätte Cup

Varje påsk de senaste åren har yngsta dottern varit iväg på handbollscup i Fredrikshamn. Just i år har cupen verkligen hägrat och det var först ganska sent som vi vågade anmäla henne. Men – nu verkar ju hjärtat vara lagat så det är det full fart som gäller.

I förmiddags åkte de. Alla förväntansfulla A-flickor från Stenungsunds Handbollsklubb. Hemresan är bokad till söndag men om de går till final måste den ändras till måndagen istället. Jag hoppas det kommer först på måndagen och håller alla tummar jag har.

Heja SHK!

Vi vågar fira lite…

Maken har åkt iväg på tjänsteresa till England men yngsta dottern och jag vågade oss på ett lite försiktigt firande. Fira ville vi ju. Att dottern inte hade haft en enda hjärtrusning under gårdagens träning var ju en jätteframgång. Ändå är det ett lite återhållsamt firande. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant även om jag vet att jag borde. Istället är jag försiktigt glad (men bubbligt glad i hemlighet) så att jag inte blir besviken igen. Ändå vet jag logiskt sett att det ÄR en jätteframgång och att operationen faktiskt lyckades. Ändå… Ja…

Hur firar man då en tisdag? Ut och äta ville vi och det blev Harrys. Lite tomt på folk men god mat. Till och med efterrätt slog vi till på. Ägaren och ytterligare två personal passade upp oss så vi saknade verkligen ingenting. 🙂 Det var jättemysigt att få rå om dottern själv och det blev mycket prat och skratt. Nästa gång ska vi vara fler… Och skratta ännu mer…

Hemma igen kunde jag konstatera att tvätten inte hade vikt sig själv.

20110412-203805.jpg

20110412-203820.jpg

20110412-203829.jpg

Högsta vinsten

Yngsta dottern kom precis hem från träningen. Leendet i hennes ansikte gav oss en liten hint om vad hon skulle berätta.

Hon hade kunnat träna utan en enda hjärtrusning!!!!

Det verkar som att vi kan lägga den här pärsen bakom oss nu. Tänk om vi hade vågat lägga en flaska bubbel på kylning. Då hade det skålats nu.

Sigfus och kardiologteamet på Sahlgrenska som lagade henne är mina hjältar. Yngsta dottern är min superhjälte! Underbart är det.

Väntar och håller tummarna

För snart en timme sedan körde jag yngsta dottern till handbollsträningen. Det är första träningen efter hjärtoperationen och det är nu vi kommer få svar på om den lyckades.

Det är nervöst. Jag håller tummarna. Jag väntar.

Snart vet vi om vi kan lägga de senaste två åren bakom oss. Jag hoppas!

Nära nu… familjen och att väntan är över

Just nu vill jag har familjen nära mig. Så mycket av familjen som möjligt. Även om det innebär att jag får dela upp den under en längre period. Alla kan ju inte komma hem bara för att jag vill det. De kanske också har planer. Men jag vill vara med dem. Torsdag till söndag har mellandottern varit hemma och på torsdag kommer äldsta dottern och är med oss ett par dagar.

Efter yngsta dotterns operation för snart två veckor sedan känner jag att det har varit extra viktigt för mig. Om vi ska göra något ska de kunna följa med. Löjligt? Kanske. Fast inte egentligen. Det är nog bara en del av att ta sig igenom väntan. Väntan på att veta hur operationen verkligen gick. Och så mitt kontrollbehov då Detta har lett till att jag har fått göra vissa val så att vi har kunnat vara tillsammans – så mycket som möjligt.

Idag tränar yngsta dottern första gången efter ablationen. Egentligen skulle hon ha tränat i fredags redan men då hade hon för ont i ljumskarna för att kunna göra det. Vi håller tummarna för att allt går precis som det ska och precis som vi vet att det kommer att gå.