Kategori: WPW-syndrom

Yngsta dottern och jag har idag läst alla inlägg jag skrivit här på bloggen om tiden hennes hjärtoperationer höll på. Tre stycken på 11 månader. Både hon och jag är glada över att jag faktiskt skrev och vi kommer på oss själva med att flera gånger säga ”just det” vid saker som vi båda glömt. Nu i efterhand har jag svårt att förstå hur någon av oss och aldrig minst dottern själv tog oss igenom det.

Shit vad stark hon var/är! Och shit vilka duktiga läkare hon har haft förmånen att komma i kontakt med.

Kramar dottern flera gånger och det slutar med att tårarna rinner längs mina kinder. Glädjetårar över att det faktiskt gick bra till slut och ledsna tårar över vad yngsta dottern tvingades gå igenom.

Den 31 mars 2011 gjorde hon sista operationen, den som lyckades. Samma dag föddes även vår underbara Sintra. Dagen kommer alltså alltid att firas dubbelt upp. Varje år!

Du kan läsa alla inläggen här men du får börja bakifrån om du vill läsa i tidsordning.

För två år sedan kom yngsta dottern hjärtfel tillbaka. Ett hjärtfel som hon opererades för första gången när hon var sju. Då trodde vi att vi aldrig mer behövde gå igenom den persen någon mer gång.

Vi hade fel! Det blev en ny pers!

Idag, tre operationer senare, blev hon friskförklarad och det känns så skönt! Skönt att det är över, skönt att hon nu mår bra och också skönt att idag förstå att det inte var samma hjärtfel som hon opererades för när hon var yngre. Då fixade de ett AVNRT och nu något som kallas WPW. Båda ger fö samma symptom. Att det handlar om två olika saker gör också att risken för det att komma tillbaka är mindre. Jag har ju hela tiden trott att det var samma sak men har alltså nu förstått att det inte var det. Väldigt skönt är det!

Det är klart att vi ska fira det här! Vi började med varsin glass på Östra (som givetvis landade på min vita klänning) och ska fira mer. Jag har bara inte riktigt bestämt mig för när och hur. En sak är säker – det ska firas ordentligt!

Yngsta dottern är dagens hjälte och hon delar säkert med sig av den utmärkelsen till alla som varit med och fixat henne! 🙂

Yngsta dottern kom precis hem från träningen. Leendet i hennes ansikte gav oss en liten hint om vad hon skulle berätta.

Hon hade kunnat träna utan en enda hjärtrusning!!!!

Det verkar som att vi kan lägga den här pärsen bakom oss nu. Tänk om vi hade vågat lägga en flaska bubbel på kylning. Då hade det skålats nu.

Sigfus och kardiologteamet på Sahlgrenska som lagade henne är mina hjältar. Yngsta dottern är min superhjälte! Underbart är det.