Maken har åkt iväg på tjänsteresa till England men yngsta dottern och jag vågade oss på ett lite försiktigt firande. Fira ville vi ju. Att dottern inte hade haft en enda hjärtrusning under gårdagens träning var ju en jätteframgång. Ändå är det ett lite återhållsamt firande. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant även om jag vet att jag borde. Istället är jag försiktigt glad (men bubbligt glad i hemlighet) så att jag inte blir besviken igen. Ändå vet jag logiskt sett att det ÄR en jätteframgång och att operationen faktiskt lyckades. Ändå… Ja…

Hur firar man då en tisdag? Ut och äta ville vi och det blev Harrys. Lite tomt på folk men god mat. Till och med efterrätt slog vi till på. Ägaren och ytterligare två personal passade upp oss så vi saknade verkligen ingenting. 🙂 Det var jättemysigt att få rå om dottern själv och det blev mycket prat och skratt. Nästa gång ska vi vara fler… Och skratta ännu mer…

Hemma igen kunde jag konstatera att tvätten inte hade vikt sig själv.