För snart en timme sedan körde jag yngsta dottern till handbollsträningen. Det är första träningen efter hjärtoperationen och det är nu vi kommer få svar på om den lyckades.
Det är nervöst. Jag håller tummarna. Jag väntar.
Snart vet vi om vi kan lägga de senaste två åren bakom oss. Jag hoppas!
Just nu vill jag har familjen nära mig. Så mycket av familjen som möjligt. Även om det innebär att jag får dela upp den under en längre period. Alla kan ju inte komma hem bara för att jag vill det. De kanske också har planer. Men jag vill vara med dem. Torsdag till söndag har mellandottern varit hemma och på torsdag kommer äldsta dottern och är med oss ett par dagar.
Efter yngsta dotterns operation för snart två veckor sedan känner jag att det har varit extra viktigt för mig. Om vi ska göra något ska de kunna följa med. Löjligt? Kanske. Fast inte egentligen. Det är nog bara en del av att ta sig igenom väntan. Väntan på att veta hur operationen verkligen gick. Och så mitt kontrollbehov då Detta har lett till att jag har fått göra vissa val så att vi har kunnat vara tillsammans – så mycket som möjligt.
Idag tränar yngsta dottern första gången efter ablationen. Egentligen skulle hon ha tränat i fredags redan men då hade hon för ont i ljumskarna för att kunna göra det. Vi håller tummarna för att allt går precis som det ska och precis som vi vet att det kommer att gå.
Sitter bredvid dotterns säng. Som den tonåring hon är väljer hon att sova sig igenom väntan. Varför är jag då förvånad över att hon inte studsat upp ur sängen, gjort sig i ordning och bytt sjukhuskläderna mot sin rosa OnePiece? Frukost är inte heller kul… Kan förstå henne… Och jag var inte heller hungrig i morse. Vi kan äta något senare.
Hon delar rum med ytterligare tre damer. Detta är ju en vuxenavdelning så hon är helt klart yngst. Det har nog några fördelar 🙂 En av ”rumskompisarna” är hundra år och en annan väntar på hjärttransplantation. Hon har själv en dotter på 16 år. Det ger lite perspektiv på saker och ting. Hennes hjärtfel är ärftligt och det verkar nu ev. som att ett av hennes barn ärvt genen. Yngsta dotterns lilla hjärtfel är ju liksom inget i sammanhanget. Den tredje damen boar och grejar. Sköterskorna har fullt sjå att få henne att vara still. Lite av den skulle kunna spilla över på dottern men jag tänker inte gnälla på henne. Hon får ta det lugnt i några dagar nu. Sen drar träningen igång.
Nu väntar vi på läkaren så att hon kan få åka hem och också få veta att kurvorna sett bra ut hela natten.
Dotter sover på Sahlgrenska och vi på hotell i Göteborg. Klokt val att inte köra hem eftersom jag är toktrött.
Lade mig på sängen när jag kom till rummet. Det tog nog inte fem sekunder förrän jag somnade. Visserligen bara en liten stund men ändå. Ett glas vin och en clubsandwich senare är jag nu tillbaka på rummet.
Klockan nio imorgon ska jag vara tillbaka på Sahlgrenska för utskrivning av dottern. Då vill jag få veta att alla kurvor sett bra ut under natten. Även sinuskurvan som spökade lite under eftermiddagen.
Kvart över sju i morse var hon på plats. Först på avd 91 för att preppas och sedan vidare till kardiolabbet. Det blev en stunds väntan och innan den lugnande tabletten hade börjat verka spelades det lite spel. Hon loosade mot mig (så klart) men vann över sin far (så klart). Sen fick hon åka säng…
Vi mötte Sigfus (dotterns hjärtkirurg) när vi kom upp till kardiolabbet och fick en pratstund med honom. På gott och ont. Han är skrynklig i pannan. Det är mer och mer som pekar på att dotterns hjärtrusningar inte beror på det de trott från början. Bl.a. fick vi nu veta att rusningarna är lite för snabba för att stämma. Det kändes sådär att få höra det men han verkar ändå vara beslutsam att fixa henne. Det är ju lite tredje gången gillt även för honom.
Väntan har börjat även för oss och ”som vanligt” sitter vi nu på Gothia och äter frukost.
Nu får vi se hur lång tid det tar idag och om det lyckas. Både maken och jag tyckte nog att det kändes som att Sigfus inte ville förmedla några allt för positiva förhoppningar men hoppas det gör vi!
O
en lisa i livet 