Fem månader har gått sedan förra hjärtoperationen och nu är det dags igen. Snart åtta år sedan den första och nu alltså en tredje operation. Efter den första visste vi inte ens om att det kanske skulle komma fler. Vi tog liksom inte in att hjärtfelet kunde komma tillbaka. Kroppen trodde att det som lagades skulle vara trasigt så den lagade det så att det blev trasigt igen – typ… Inte trodde vi heller när det blev dags för andra operationen att det inte skulle gå att fixa – men det blev vi varse i maj, om man säger så…

Idag har yngsta dottern skrivits in på Sahlgrenskas avdelning 91 (igen). Återigen är hon yngst på avdelningen och lär väl precis som sist få mest uppmärksamhet 🙂 Lite fördelar ska hon väl ha. Precis som i maj fick hon efter inskrivningen ”permission” och maken och hon kunde åka hem efter alla prover, ekg och sättande av nål. Nu får hon sova hemma innan det är dags att åka in imorgon. Kvällen passar hon nu på att tillbringa i Bollhallen där hennes handbollslag tränar, något hon själv ser fram emot att kunna göra igen om ett par veckor.

Klockan sju ska vi vara där. Tidigt är det. Fastande ska hon vara och klockan kvart i åtta är det hon som är första patientet för dagen. Mellan tre och sex timmar kommer det ta och den här gången ska hon vara vaken. Hon kommer att få lugnande och bli bedövad både här och där och trots att hon är vaken ska hon tydligen inte komma ihåg något efteråt. Vi litar på läkarna!

Maken och jag kommer nog precis som sist att åka till Gothia och äta frukost där. Tre till sex timmar är låååång tid och vi kan ju börja med att äta så vi står oss. Ju längre tid som går desto mindre vill man binda upp sig så någon lunch tror jag inte att vi får till – om det tar så lång tid.

Precis som sist kommer jag troligen att skriva här på bloggen under dagen. Det är mitt sätt att hantera allt. Det har även visat sig bra – jag har idag gått tillbaka och läst hur det var i maj och jag kom faktiskt inte ihåg allt så det var tur att jag skrev av mig då, när allt var färskt och medan det hände. Det är mitt sätt att hantera det och även om det finns de som tycker att det verkar väldigt utlämnande så är det mitt sätt.

Det kommer att gå bra! Jag/vi har ett stort förtroende för läkarna och det har även yngsta dottern. Vi har också många vänner som finns där och stöttar oss – ni är guld värda, vet ni det? Alla som håller tummarna för yngsta dottern, som knäpper händerna och ber för henne och som tänker på oss. Alla som hjälper oss att stötta även döttrarna som bor lite längre bort.

TACK!