Vi fick en återbudstid. Eller snarare var det yngsta dottern som fick det. Till att göra ett belastningstest på cykel på Hjärtmottagningen.

I och med att hennes hjärtfel inte försvann i samband med operationen för en månad sedan vill man nu att hon gör ett sådant. Bl a för att kunna ställa in mediciner och se om det kanske (förhoppningsvis) räcker. Kanske har de ändå lyckats lite grann med ablationen och med rätt mediciner kanske det blir ”good enough”. Hoppas, hoppas, hoppas.

Hon har gjort ett sånt här test två gånger tidigare. En av gångerna i maj. Nu är det alltså dags igen. De kommer att koppla upp henne med massa ekg-sladdar och för säkerhetsskull även sätta en nål i armvecket . Den finns där om de skulle behöva ge henne medicin snabbt, om hjärtat rusar utan att hon kan häva det själv… Det har aldrig hänt men som en försiktighetsgrej tycker jag att det är bra.

Tidigare gånger har jag varit förväntansfull men det kan jag inte säga att jag är nu. Lite krasst är det nog så att jag vet att hjärtat kommer att rusa på henne. Frågan är bara när. Om det kommer med en gång eller om det tar ett tag? Det är ju något som kommer att påverka det här med medicineringen…

På jobbet brukar vi prata om att ta små steg, snabbt och ofta. Lite så hoppas jag att det blir nu också. Att hon kan göra testet, att vi snabbt får ett resultat, att hon får ”rätt dosering” på medicinen och att hon sen snabbt kan komma igång och träna handboll igen.