En god vän fyllde år idag och vi var hos dem och firade henne. Jag skriver vi eftersom maken också var med. Han var alltså inte ute och reste, något som maken till den goda vännen antog. I och för sig skulla man kunna säga att ett sånt antagande oftast går hem men inte just den här gången. JAG var välkommen till dem på lite firande stod det i mailet med inbjudan. Klart man blir glad över att bli inbjuden men jag kunde ändå inte låta bli att fråga om det var ok om jag tog med mig maken också.

Det var det!

Det var en trevlig kväll och lustigt nog blev det inte så sent heller. Vad är det som gör att man alltid sparar firanden till helgen? Vi behöver nog egentligen fira mer även på vardagskvällar. Det blir ju mer än dubbelt så många dagar att fira på då. Nu är bara frågan vad vi ska fira och när vi ska fira det? Den frågan får jag ta tag i efter jul tror jag. Innan dess hinner jag inte 🙂