Fem och en halv timma efter att vi kommit dit är jag trött. Och faktisk lite överväldigad och illamående. Att under fem och en halv timma försöka ta i det som hände i koncentrationslägret Sachsenhausen var nästan övermäktigt. Att göra det i femton minusgrader gjorde det ännu svårare. Om jag tyckte att det var kallt, jag som ändå hade både underställ, vantar, mössa och thermokjol, hur var det inte då? Då under tiden lägret var i bruk?

Även om jag har läst mycket om det var det en helt annan sak att vara där. Att se. Att känna. Att ta in. Jag är tacksam och på sätt och vis glad över att Tyskland visar upp sin historia. Även den hemska otrevliga historian. Och jag hoppas att den inte faller i glömska. Det får ALDRIG hända igen…