Det är tio år mellan oss och en väldigt massa mil. Ofta tycker jag att det är alldeles onödigt att hon bor i Manchester, England.

Hon går som dotter i huset hos oss och döttrarna ser henne mer som storasyster än moster. Att hon dessutom uppvaktar min man på farsdag har blivit en självklarhet, hon var ju bara sju år när jag blev tillsammans med honom så hon har vuxit upp med honom som en fadersfigur. Sämre kunde hon ha haft.

Att hon dessutom har ett stort hjärta har gjort att hon alltid dyker upp vid minsta familjekris. Det kan vara allt ifrån en kraftig infektion till brutna ben och inte minst när jag drabbades av min stroke för åtta år sedan. Då flyttade hon in hemma hos oss och fanns som stöd för både maken och döttrarna. Givetvis även för mig.

Upptäcker hon att diskmaskinen är klar och ren tömmer hon den minuter efter att hon kommit in genom dörren. Det blir inte heller någon blöt tvätt liggande utan den hängs upp och den torra tvätten viks innan man hinner blinka. Middagar lagas och plötsligt hörs det hammarslag, det var visst en tavla som hängde fel…

Som vi älskar och uppskattar henne. Till månen och tillbaka tusen gånger om. Vår fantastisk virvelvind!