Författare: en lisa i livet

sedan den 16 sept känns det som att allt jag gör är vänta.

det började med väntan att få veta vad som hänt, övergick till väntan på att maken skulle komma och sedan vidare till att flygas hem till Sverige. Väl i Sverige blev det väntan på at få komma till Högsbo neurorehab och nu väntan på att få komma hem. under tiden tränar jag hår t och sliter mitt allra bästa. det ger inte en dag utan att jag gråter en skvätt men jag krigar på. helgerna tillbringar jag hemma och framöver kommer jag även sova hemma en natt i vevkan först försöka bryta upp tiden i lite kortare block och då också minska hemlängtan lite till. fina vänner kommer på besök och har ofta mat med sig. har ledsnat rätt hårt på sjukhusmat, så det är välkommet

i familjen har vi numera en hel flock med hundar

Vi har welshen Philip och welshvalpen Astra

Äldsta dottern har welshen Nike och yngsta dottern vår Astras mamma Gnista. mellandottern bor i Kalmar och har mopsen Dexter,

Welshar är duktiga på hundspråk och då behövs nos, öron, läppar och svans. något som mopsen inte  s å väl utrustade, alltså har familjens hundar litesvårt för arr prata med honom och ser honom mer som en pipleksak.

häromhelgen var syster hr med sina söner och ena sonen skulle säga hejdå till hundarna och undrade då var

hunden utan ansikte var och menade då mopsen. för lite så är det ju.

kul och träffande uttryck i vilket fall.

När jag kom hit till Högsbo för fyra veckor sedan fick jag BL a göra ett balanstest som poängsattes. Jag fick då 11 poäng av maximala 56. Igår gjorde jag om testet och har en kul utveckling med hela 34 poäng. Undra vad ytterligare fyra veckor gör?

Idag är jag trött. Har haft intervjuer med läkarstudenter, träning i trappa och sedan gånggrupp där jag bl joggade 15 steg. Bäst Car att maken var där också.

Kan numera o kap fira att jag har rätt till färdtjänst. Kalka mig tant Lisa. Blir premiäråka imorgon när jag ska hem över helgen.

#uppåtframåt

Här hittar Du inlägg om min rehab efter min stroke

I onsdags kom jag tillhögsbo neurorehab och hör ska jag bars nu i 4-6 veckor. Det kommer att bli intensiva dafar med massor av träning. Jag har redan fått lära mig att ta mig skälv från säng till rullstol och jag är nu uppe i 8 meter gång.

Idsg kom fina vänfamuljen och ordnade fredagsmys. Nästa helg hoppas jag att jag återigen får permission och att komna hem. Det gick ju så bra förra helgen

Längtar till imorgon när naken och två av tre döttrar kommer hit med hundarna. De har ryktats om picknick.