Sintra verkar ha haft en kanonhelg även hon. Åtminstone ser det så ut på bilderna från helgen.
Det här med att ha hund är lite som att ha barn igen. Det blir väldigt mycket bilder på henne 🙂 Men – det är verkligen inte lätt att fånga henne. Det är full fart hela tiden och att få henne att ”posa” går inte alls. Tur att jag fick en bra kamera när jag fyllde år…
Efter frukost var det dags för en promenad runt Dyrön igen. Vi hade ju tagit halva varvet igår och nu var det dags för resten. Den här gången hade vi laddar med plastpåsar för att kunna plocka slånbär, nypon och rönnbär till årets julsnaps.
Att promenera från badplatsen mot Södra hamnen är en helt annan upplevelse än att gå från andra. Naturen ser helt olika ut i öns olika väderstreck. Kargt och mycket sten på södra sidan och skog och mera växtlighet på norrsidan. Sintra höll koll på vägen och hann till och med ett försiktigt dopp.
Nu är vi på väg hemåt igen och håller tummarna för en fin helg nästa vecka. Då vill vi till Käringön.
Jag kröp ner i kojen i akterkabinen bara för att upptäcka att det var väldigt fuktigt där. Man skulle nog till och med kunna säga att det var blött. Bäddmadrass, lakan, täcke och påslakan. Det kan ju inte ha undgått någon att det har regnat rätt mycket sista tiden men var allt det blöta tvunget att hitta just min säng?
Någonstans i sittbrunnen finns det en liten läcka och maken tror sig veta var. Bra tycker jag! Han sade något om styrpiedestalen och att han skulle fixa det. Det tycker jag är ännu bättre.
Vi hade egentligen bestämt oss för att greja hemma den här helgen men efter middagen igår kväll var vi båda överens. Det fick bli en sväng med båten till Dyrön lördag till söndag. Vi hade nog båda lite abstinens…
Efter en sen frukost lade vi loss.
Framme i norra hamnen på Dyrön var det fullt. Det är klart att vi kunde ha lagt oss bredvid någon annan men det ville vi inte utan istället lade vi oss längs framför Dyrö Krog. Vi räknade inte direkt med att det skulle bli fullt.
Leden runt ön är ett måste men vi valde att dela upp den på två. Idag gick vi söderut tills vi kom till bastun och tog sedan vägen tillbaka till hamnen. Imorgon tar vi andra halvan. Det märktes att Sintra blev trött men roligt hade hon. Hon är jätteduktig med att gå lös och håller sig nära oss hela tiden. Självklart hittade hon också en och annan lerpöl som hon bara var tvungen att ta vägen genom. Tur att det fanns vattenslang på bryggan…
Nu är köttet snart färdigrillat och vinet upphällt. Behöver jag säga att vi har det bra?
Igår kväll var jag hemma hos en kompis som precis hade flyttat. Jag blev lite avundsjuk på honom för han hade bara tagit med sig sånt han ville ha och gallrat friskt. De där uddaglasen eller faten som visserligen var fina men ändå inte, de hade han lämnat kvar.
Det fick mig att fundera.
Hur mycket för mycket har vi hemma? Köksskåpen hemma är nog i det närmaste överfulla med bra-att-ha-grejer. Även andra skåp svämmar över med fådda, ärvda och köpta saker. Kanske ligger det i människans natur att samla men varför samlar vi? Och varför samlar vi på udda grejer som vi tror kan vara bra att ha någon gång men som vi innerst inne vet att vi aldrig kommer att ta fram? Ibland finns det en viss känslomässigt bindning till ett föremål och då behåller vi även sådant som är trasigt. Varför?
Nej – det är nog dags att ta ett rejält tag i de där skåpen. Kanske kan det bli en del till secondhandförsäljning. Frågan är bara vart man ska vända sig och vad de vill ha?
Ett rejält röj gjorde yngsta dottern redan för ett par veckor sedan. Hon tog sig an skafferiet hemma. Till saken hör att vi egentligen har dubbla uppsättningar av skafferivaror. En uppsättning hemma och en i båten. Varje höst när vi tar upp båten töms den på mat och skafferiet fylls på. Så har skett i flera år och nu var det bara kaos. Det var nog tur att dottern gjorde ett ryck. Mycket av det som fanns där hade utgångsdatum som jag skäms över. Vi pratar inte månader – vi pratar år. Men – nu är det gjort och skafferiet, det gapar nästan tomt. Tur att vi ska tömma båten snart.
en lisa i livet 