Nya batterier eller sista minuten

Klockan var ställs på sju för att vi skulle kunna komma iväg vid åtta. Målet var att dejta kompisbåtarna Alinde och Caprice i Säby, Danmark. Det var innan vi märkte att båten behövde nya batterier. Fem stycken. Kul att börja semestern med utgifter som påminner om en sista-minuten-resa. 

Vad skulle man göra utan snälla vänner? Vi behövde ju ta oss med bil för att handla batterierna. Fem stycken bär man liksom inte med sig på en buss hur som helst. 

Nu är maken upphämtad och förhoppningsvis tillbaka snart. Går allt som det ska lägger vi loss i eftermiddag istället och kommer ändå över idag. 

Hoppashoppashoppas. 

Aquelina vid kajen på Öckerö

Bara att bryta ihop och komma igen

Tennisarmbåge är verkligen inte kul.

Egentligen skulle jag nog vilja lägga min ner på golvet och, som en treåring, sparka och slå i golvet. Men det gör jag inte, även om jag tycker att min kropp är orättvis mot mig för tillfället.

Nu när foten är bra efter Hallux Valgusoperationen och jag kunde börja träna på riktigt. Nu när det onda jag haft i knäet inte dyker upp vid träning och alltså verkar ha varit en effekt av knölen på foten. Nu när jag verkligen var på g med stort G. Då slår kroppen tillbaka med en tennisarmbåge.

Plötsligt gör det ont att vrida om nyckeln när jag ska starta bilen. Jag har ingen kraft (och det gör ont) när jag ska greppa och lyfta tex ett mjölkpaket. Att borsta tänker och tvätta håret är en utmaning, för att inte tala om att lyfta ut en tallrik ur skåpet. Det gör lite olika ont olika dagar men det värker hela tiden. Sedan igår har jag tom ont på den där knölen, på undersidan armbågen, som ligger mot bordet och det är liksom lite svårt att inte ha den där med det jobb jag har. Och givetvis är det högerarmen som spökar. Sade jag att jag är högerhänt?

Både kiropraktor och fysioterapeut är överens att besväret kommer från axeln och det är ju bra. Att de är överens alltså. Inte att det kommer från axeln men på ett sätt är det bra att det inte är ”musarm”. Det kan det inte vara eftersom jag använder musen med vänster hand.

Nu har jag fått övningar jag ska göra 3-5 gånger varje dag och även införskaffat en liten söt rosa enkiloshantel (de fanns bara i rosa) som ska användas till en av övningarna. 8-12 veckor kommer det att ta. Å T T A till T O L V veckor!!! Då är vi inne i mitten av februari nästa år. Dessutom berättade sjukgymnasten att övningarna som jag nu gör kommer att göra att jag får mer ont en period…

Men – det är bara att bryta ihop och komma igen med vetskapen att det ändå kommer att gå över. Det finns så mycket andra värre saker att drabbas av och som inte går över… Dessutom ska jag testa akupunktur. Det ska visst kunna hjälpa somliga så jag hoppas att det hjälper mig.

En stökig natt 

Makens onda gick inte över så han åkte till läkaren och kom hem vid två-tiden inatt. Tyvärr höll inte den smärtlindring han fått så vid halv fyra åkte han in igen. 

Där och då tyckte hundarna att det var morgon….

Jag lyckades ändå hålla dem någorlunda halvsovande men sexochtjugo var det bara att knata upp och utfodra dem. Då var de så hungriga att de ville ha maten INNAN de gick ut…

Nu är ju det värdsliga problem jämfört med makens smärta men det lär gå många koppar kaffe idag. 

Oro över om något blivit fel

Jobbar 50% den här veckan tack vare att jag kunde byta sjukskrivning mot taxiresor.  Där överraskade Försäkringskassan rejält när den frågan bara tog två dagar att hantera. 

Strax efter åtta hämtas jag hemma av taxi och vid kvart över tolv står de utanför jobbet. Bekvämt som bara den men lite knepigt. 

Det känns riktigt bra att jobba igen men jag är lite bekymrad över foten. Även om jag har foten på en kudde på en stol och knappt rör mig i huset har stortån och tån bredvid (pektån?) svullnat och stiftet som håller tån på plats vridit sig lite. Dessutom tycker jag att stortån trycker på tån bredvid igen. Nu lägger den sig lite under den bredvid till skillnad från före operationen då fen lade sig över… Det mellanrum som fanns när jag tog stygnen förra veckan verkar vara borta.  

Jag är uppriktigt orolig. Att något blivit fel och att allt liksom är ogjort. Egentligen skulle jag tagit bort stiftet nästa torsdag men sköterskan på ortoped- och kirurgmottagningen som jag pratade med idag ändrade tiden till på måndag istället. Hon verkade ta min oro på allvar. ”Bara” fyra dagar kvar innan jag vet mer alltså. De tar stiftet då också och nu vet jag att det görs utan bedövning. Mer att oroa sig för alltså…

Nej, idag är ingen bra dag. Jag vill liksom bara att det ska bli måndag – eller inte.