Natten har varit sådär och inte helt smärtfri… Så, idag ska jag försöka ta det riktigt lugnt och sitta med foten i stillhet och högläge så mycket det bara går och inte gå några längre sträckor.
Men, det är ny vecka, stygnen tas imorgon, solen skiner och det går att fotografera lekande hundar sittande på altanen.
Carpe Diem liksom och f*ck ontet!
Ok, det var verkligen underbart att komma ut med båten och även om jag i princip inte gjorde mer än hemma (min bedömning…) och var försiktig har jag ont i foten idag. Duktigt ont!
Men innan jag landade i ontet var dagen riktigt bra. Vinden blev ljummen och vi stannade i Marstrand till efter lunch innan vi kastade loss. Då var det inte många båtar kvar mer än vi.
Även Sintra verkade njuta av dagen även om hon mest hade fokus på alla dofter som vindarna förde med sig.
När vi kom hem var yngsta dottern ute i trädgården med lilla Gnista och Sintra rusade dit. Det blev en lång busstund med mor och dotter så det dröjde innan vi lämnade gräsmattan. 
Maken till vitamininjektion får man leta efter 😃.
Nu sitter jag med foten i högläge och hoppas att ontet snart ger sig. Det är bara att inse att knoppen vill mer än kroppen….
Idag har det varit mest ner tyvärr. Ja, bortsett från när en kompis kom förbi på en kopp kaffe. Den där stunden i solen på altanen var guld värd.
Redan när jag vaknade kände jag att det var något som inte var som igår och det var inget som blev bättre under dagen heller. Mer ont och mindre rörlighet i tån känns inte som ett steg framåt direkt. Mera som att det går åt fel håll men vad vet jag. Kanske och förhoppningsvis är det bättre imorgon.
Lite laddning fick jag ändå när jag kunde sitta ute en stund och njuta av solen. Dessutom kom vännerna/grannarna med hemgjord ärtsoppa och pannkakor till mig. Det blir perfekt till lunch imorgon.
Jag är bortskämd. Bortskämd av min make. Varje morgon, med några få undantag, serveras jag en mugg rykande morgonkaffe innan jag har gått upp ur sängen. Nu vet jag inte om det är av ren självbevarelsedrift och att maken ”kan” och därmed också lurar mitt morgonhumör. Till och med i båten får jag ”kaffe-på-sägen” och då till och med i form av espresso…
I morse fick jag hämta kaffet själv. Och det var helt ok. Eller egentligen inte. Det hade typ hänt en olycka i natt – eller om det var flera. Sintra verkar ha dragit på sig någon liten magåkomma och inte hunnit säga till (eller så har vi inte vaknat). Maken fick alltså börja dagen med sanering… Vissa gånger är jag gladare än andra att vi har klinkergolv men om någon vet hur man gör rent en matta typ sisal så tar jag tacksamt emot tips…
Som tur är verkar Sintra inte särskilt påverkad på andra sätt utan mumsade glatt i sig frukosten, och det där med bordsskick, det tycker hon är lite overkill.
22.25 igår kväll dog all vår el ombord. Vår battery brain kände då att batterispänningen underskred det inställda värdet och gjorde då det den skulle för att det skulle finnas kraft kvar att starta motorn. Vi har inte haft någon full-laddning sedan vi låg i Säby för tio dagar sedan, då vår landströmsladdare bestämde sig för att lägga av. Visserligen har vi solpaneler men de räcker inte riktigt till för att ladda motsvarande det vi förbrukar. Tyvärr blev vi därför tvungna att starta motorn och köra den i en timma för att klara kyl och frys under natten. Lite tur var det att vi låg allra längst ut och att de som blev störda både satt uppe men också förstod.
Dagens mål var därför en elstolpe och vi hade siktet inställt på Strömstad när vi lämnade Ursholmen.
Vi behövde riktig laddning av batterierna. Nu blev det inte Strömstad som vi hamnade på utan på Ramsö. På vägen valde vi att gå in och titta om det fanns plats och nu ligger vi med stäven mot kaj och sladden kopplad till eluttaget. Hur bra som helst.
en lisa i livet 