En gevärskoffert

Aldrig trodde väl jag att jag skulle köpa en gevärskoffert. En sån där långsmal, silvrig, hård väska. Det kändes bara lite konstigt att bära den till bilen…

Nu är den inte tänkt till något gevär utan istället ska maken ha den till något helt annat.

I födelsedagspresent fick han en en radiostyrd segelbåt (Dragon Force 65) och även om han i princip har bytt ut allt på den 🙂 tror jag att det är en av de mest lyckade presenterna. Det är till de nya seglen som väskan är. De nya seglen som både är bättre men dessutom går att ta loss så att båten blir lite lättare att förvara och hantera när den inte används.

20140521-215713-79033763.jpg
Väskan lär få en egen kabin i båten i sommar… För med i båten är den redan. Den radiostyrda segelbåten.

För mig är det självklart att vara medlem i Sjöräddningssällskapet

Hur känns det att hamna mitt i ett kallt och stormigt hav? Att tvingas kämpa för varje andetag och inte veta om räddningen kommer? Den känslan tar Sjöräddningssällskapet fasta på i sin allra första reklamfilm som handlar om hur en nödsituation till havs kan se ut.

Många känner inte till att Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation utan statliga bidrag. De har 2 000 frivilliga sjöräddare som ställer upp på sin fritid för att rädda liv till sjöss, helt utan att ta betalt. Förhoppningen är att filmen ska öka kännedomen om Sjöräddningssällskapet och få fler att bli medlemmar.

Jag är medlem! Bli det du också! Anmäl dig här.

 

Salt & Sill på Klädesholmen

Bästa stället att konferera på! I alla avseenden. Underbar mat, fantastisk miljö och inspirerande konferensrum. I konferensrummet var det inga bord utan istället stolar med småbord på. Stolar där man efter att ha tagit av sig skorna kunde dra upp benen under sig och sitta riktigt bekvämt. För mig passade det utmärkt.

Till och med vädret hade de fixat. När vi kom dit sprack det upp och till eftermiddagsfikat kunde vi till och med sitta ute. Lagom till avfärd hemåt regnade det igen.

Där vill jag konferera fler gånger!

Desktop3

Jag gjorde det! Igen!

Jag ser dem samtidigt som jag parkerar och kan inte låta bli. Jag liksom bara måste gå fram.

Den här gången var hon åtta år och bodde utanför Uppsala. De var bara på tillfälligt besök här.

Jo men visst är hon en Welsh och hennes husse var inte ett dugg förvånad över att jag kom fram. Han brukar göra samma sak.

Är det bara welshägare som gör så här? Är vi verkligen så knäppa? För inte gör andra hundägare så? Eller?