Kategori: en lisa i livet

Jag har verkligen fantastiskt fina vänner och som de har ställt upp och funnits där för både mig och familjen sedan min stroke. Känns inte som att jag någonsin kommer att kunna betala tillbaka.

Igår var två av de hos oss för lite umgänge. Även yngsta dottern dök upp. Gillar att barnen också gillar att hänga med oss vuxna. Istället för att laga mat blev det tapas med massa gott. Alla utom jag hjälpte till att fixa fram allt.

Det blev lagom sent och jag orkade hela kvällen. Brukar krokna efter en stund men inte igår. Kommer vara trött idag men ändå glad över att märka den positiva förbättringen. Mer sånt tack

Maken väckte mig så jag kunde ta värktabletter innan jag gick upp. Så att de skulle ge mig lindring innan. Somnade om en stund och det var jätteskönt. Väcktes sedan av pussar från Astra och Nike o h kaffe på sängen innan jag tog en dusch. För ett år sedan kunde jag inte duscha själv men det gör jag nu.

Frukost och sedan vila. Allt jag gör tar energi och att duscha o h klä på sig är inget undantag. Vilar alltid på förmiddagarna och har sällskap av hundarna. Idag av Astra och Nike. Pjilop är hos äldsta dottern i helgen och har egentid med henne.

Vi ska ha gäster ikväll och för att orka det behöver jag ta det lugnt idag. En del av att lära mig hantera hkärntrötthet som ag fått efter stroken

Han drar ett tungt lass. Och gör det med ett leende. Det är tvätt, matlagning och hundarna. Och så klart allt med huset och mig. Även om jag hade gjort detsamma för honom är jag oerhört tacksam för allt han gör. Lite har jag kunnat börja hjälpa till med. Tömma diskmaskinen, dammtorka och vattna krukväxterna.

Han – min superhjälte!

Det är snart 20 år sedan jag fick skadan u min rygg. En punkterad disk som emellan ger mig duktigt ont. Sedan stroken har jag märkt att ryggen får kompensera mycket. Bl à när det kommer till att lyfta det förlamade benet men även tyngden av armen.

Nu var det visst dags för ett skov igen och jag har fått ta till de riktigt starka medicinerna för att kunna röra mig.

Behövde jag detta nu? Nejdå men det kommer gå över den här gången också. Tyvärr fick vi ställa in vår tripp till Strängnäs Många timmar i bil är inte bästa medicinen. Det får bli soffläge och något bra på tv med hundarna tätt intill.

Dagarna går och jag tränar vidare. Äntligen börjar jag få lite funktion i handen och fingrarna. Jag försöker använda den så mycket det går. Bl à för att tända och släcka lampor men även att bära med mig tex telefonen.

Vi har varit ute med husbilen flera helger och börjar få häng på det. Än så länge hamnar vi oftast vid havet men varför inte?

Hösten är verkligen här nu men försöker ändå njuta utomhus så mycket det går.

Riktigt längtar efter att kunna plocka fram stora kameran och fotografera igen. Med den utveckling som är just nu kommer det närmare.

I slutet av oktober ska jag till Högsbo igen på intensivrehab. Det hoppas jag kommer ge massor.