Att lära sig för livet och ett gott skratt

Idag var jag i kontakt med en person från mitt förflutna. Mitt förflutna i jobbet alltså. Det handlar om en person som lärde mig väldigt mycket om försäljning när jag var helt ny inom det området. Mycket av det jag lärde mig då (kanske tom allt) har jag haft en oerhörd nytta av i samband med olika jobb jag har haft.

Det som gör det hela lite extra intressant är att jag fortfarande har det med mig. Kanske beror det på att mycket av kunskapen varit direkt applicerbar på så mycket annat i livet, och livet lever jag ju varje dag.

I vilket fall som helst var jag i kontakt med honom för att prata om ett möjligt uppdrag och redan när jag ringde upp honom var jag medveten om alla säljknep han skulle använda. Det var riktigt roligt att prata med honom igen, det var många år sedan sist, och vi hade ett givande samtal. När vi närmade oss slutet på samtalet visste jag precis vad som skulle hända, och visst gjorde det det.

Om jag ringer dig i mitten av nästa vecka…

sade han och jag började skratta.

Jag måste ju göra som jag lär ut…

lade han till och skrattade lika mycket. I all säljträning tog han nämligen upp vikten av att alltid se till att det finns ett bestämt tillfälle när man hörs igen och nu körde han just den grejen på mig. Att det var extra roligt berodde på att jag hela tiden visste vad som skulle ske.

Vi bestämde att vi skulle höras på måndag om en och en halv vecka.

Hemmablind hoppas jag aldrig bli


Varje dag som jag kommer till jobbet möts jag av olika vyer. Vyer som allt som oftast ser ut som vykort. Bilden ovan tog jag på väg in på jobbet i morse. Jag hoppas att jag aldrig slutar uppskatta och värdesätta den. Det är lätt att bli hemmablind.

Det finns mycket i vardagen som vi slutar ‘se’ och värdesätta. Familjen är en sån viktig sak. Jag hoppas att jag alltid kan se min och visa hur mycket de betyder för mig.

Idag tänker jag lite extra på det eftersom maken och jag varit förlovade i 20 år! Det är en speciell dag och en häftig känsla förknippat med det. Ingen hemmablindhet där inte. Puss på dig min älskade!

17000 tjejer sprang, joggade, lunkade eller gick

Det är förstås Vårruset jag syftar på. Alldeles innan starten var det uppvärmning och hela Slottsskogen gungade i takt till låtar från den svenska melodifestivalen.

Vi var ett gäng tjejer från jobbets om hade anmält oss och såg det som en kul aktivitet. Kul i och med att man kan välja tempo själv och till och med ta en långsam promenad.

På morgonen ösregnade det och jag funderade så det knakade på hur jag skulle dra mig ur det hela – ovanpå allt hade jag ju till och med lovat köra. Men vid elvatiden på förmiddagen sprack det upp och blev strålande vackert väder även om det inte handlade om någon direkt sommarvärme.

Jag hade sett fram emot att hyfsa tiden från förra året (vadå – tävlingsmänniska – jag? Nej….) men tyvärr satte ryggen käppar i hjulet för det. Just nu är den lite smått ranglig och jag försöker att lyssna på kroppen numera. Det blev till att promenera istället. En riktigt rask promenad visade det sig. 4,6 km på 39 minuter gjorde att jag var duktigt svettig efteråt. Men jag undrar om det inte blev längre än 4,6 km. Det var ett evigt sicksackande mellan mer långsamma deltagare. Vi märkte till och med att vi kom ikapp de som startat tio minuter före oss så vi höll ett bra tempo. Nästa år ska jag springa och starta i en tidigare startgrupp.

Nu hoppas jag ryggen blir bättre snart så att jag kan snöra på mig joggingskorna igen.