Det finns vissa människor som är väldigt speciella. Människor som man verkligen klickar med.
1989 lärde jag känna en sådan person. Jag och maken var nyinflyttade i ett hyreshus där hon och hennes familj bodde och det blev bara helrätt. Vi har skrattat ihop, gråtit ihop och bara varit ihop. Hon och jag, hon och min familj, våra familjer – helt villkorslöst!
Hon och hennes äldsta dotter var tärna och brudnäbb när maken och jag gifte oss och maken och jag och 1½ månad gamla äldsta dottern var vittnen när hon gifte sig.
Vi flyttade till Stockholm men våra familjer höll kontakten. Vi flyttade tillbaka till västkusten och tappade kontakten. Bara sådär. Vet inte riktigt vad som var orsaken men vi hade på båda håll tre små barn och jobb och fullt upp. Det kan ha varit det och det kan ha varit något annat.
I våras hittade vi varandra på Facebook igen – och förra veckan träffades vi på stan för en fika. Det var första gången på elva år som vi sågs men det kändes som det kunde varit igår. Tårarna steg i ögonen när vi kramade om varandra och vi pratade och pratade och pratade. Det finns många luckor att fylla.
Igår kom hon och hennes goa son, som jag inte hade träffat tidigare, hem till oss och sov över. Nu fick maken träffa henne igen och även våra döttrar. Äldsta dottern hade svaga minnen av henne men det två andra får nu lära känna henne.
Det var en underbar kväll och vi satt ute till efter elva och pratade, munhöggs (!) och mindes. Fler och fler minnen dök upp och vi fyllde samtidigt i luckor. Självklart åkte fotoalbumet fram och vi skrattade gott åt både kläder och permanentade hår.
Jag är oerhört glad att vi fått kontakt igen och nu tänker jag inte tappa bort henne igen!
