Kvart i sex ringde klockan och för mig är det TIDIGT! Inte gick det att snooza heller. Flyget väntar liksom inte.
Tur att jag har tillgång till lounge på flygplatsen så att jag kunde äta frukost och bli människa innan flyget gick.
Nej, ingen öl/vin och räkmacka så tidigt för mig. Har aldrig riktigt fattat den grejen.
Som jag har längtat efter den här helgen! Och köpstoppsutmaningen, den pausar jag tills jag kommer hem igen.
Fick frågan hur jag hanterar ångesten att ha lämnat båten och gått i land.
Jo, så att…
Brunch med alla döttrar närvarande.
Och shopping så klart (funkar alltid även om det var en torktumlare idag)
Ja, sen har jag väntat på den där åskan och regnet. Det hade varit skönt om det hade blivit lite krispigare i luften. Det var 34 grader en stund. Tyvärr fick vi bara regnskurar och muller på avstånd…
Bäst har det dock fungerat att fixa med bilderna jag tagit under semester. Minnena och känslan kommer jag leva på länge.
Förra året var jag semesternöjd. I år är jag semesternöjdare!
Kan nån få huset att sluta gunga?
Efter fyra veckor på havet, där det borde ha gungat, kommer jag hem och så visar det sig att det är huset som gungar istället. Mycket märkligt skulle jag vilja påstå…
Kanske lika bra att flytta tillbaka ombord igen?
Idag ligger vi med båten i Lysekil. I den norra hamnen. Där har vi aldrig legat förut men vi fick en jättebra plats och har kulingen rakt mot fören. Bäst vinkeln när man ligger i hamn.
I Lysekil finns även Sintras kennelmatte och familj så dem passade vi på att hälsa på. Det var väldigt trevligt och inte alls korkat och ogenomtänkt. De var däremot beslutet jag tog att jag skulle promenera tillbaka till båten. Det verkade ju inte så långt bort.
Jag följde vägen och kom till en annan hamn och så långt var allt bra. Jag hade ju koll på väderstrecken och vart jag skulle. Det var ju typ bara runt en klippa och en vik.
Ok då. Kanske lite längre bort. Typ två vikar.
Det är ju nu man egentligen borde inse att man (läs jag) tagit sig vatten över huvudet och vända. Istället fortsätter jag
…och fortsätter – ibland med lite mer spännande inslag
Nu trodde jag dock att jag nästan var framme
Men tji fick jag. Det var en bit till
Jag kom fram till en badplats still slut och därifrån hittade jag en gångväg och vem dök upp på den om inte maken. Han hade blivit lite fundersam och gick för att möta mig. Tur att han slapp ge sig ut på räddningsaktion på klipporna. För hur tänkte jag egentligen? Det kunde ju gått illa.
Lite lön för mödan fick jag ändå. En väldigt vacker solnedgång!
Det är väl klart att man ska till Smögen när man är ute med båten. Det hör ju liksom sommaren till. Man ska trängas bland alla besökare, äta glass och shoppa i någon av alla ”mysiga” affärer på bryggan.
Vi gjorde vårt bästa. Vi trängdes bland besökarna och vi åt glass (jag delade med Sintra) och försökte oss till med på att shoppa men nej – det charmiga Smögen finns inte längre. Inte enligt mig i alla fall. Och när man dessutom får höra om vilka obefintliga arbetsförhållanden som ungdomarna som jobbar här har, ja då känner inte jag för att gynna de butikerna… Tur att jag ekiperats med snygga kläder på annat sätt.
Nej, då var första delen av dagen så mycket bättre. Att hänga med fitterbittan, hennes man och vovvarna och bara leka semester och ha skoj. Bada, tjöta, skratta och liksom bara vara. Dessutom har jag fått lära mig ta mig ombord på en motorbåt. Det var betydligt kruxigare än på en segelbåt..Tiden gick alldeles för fort i och med att vi skulle vidare, men kusten är inte lång och jag är helt säker på att vi ses snart igen. Då hoppas jag att deras vovvar äntligen lärt sig använda den fiffiga hundanpassade badstege som de har och som Sintra försökte lära dem använda.
Vi skulle inte långt men Soten är Soten och givetvis var bron stängd. I vanliga fall har vi tur men inte idag. Vi fick vänta länge på broöppning och snurra massor av varv innan vi kunde åka vidare.
Framme i Hasselösund insåg vi verkligen att kusten är liten. Vi hamnade bredvid vår förra båt. Den som vi bytte från för nio år sedan för att köpa den vi har idag. Tyvärr var den låst och ingen var där. Det hade varit kul att prata med ägarna. Det är inte samma som vi sålde till men vi kände igen en del av våra ”grejer”.
Lite skaldjurssoppa senare dök min gamla barndomskompis upp med sin man. Det är de som har Hasselösunds gästhamn och det är lika kul att ses varje sommar. Hasselösund är helt klart ett bättre val än att gå in till Smögen och knô…
Dessutom är det alltid fin solnedgång här.
</a
en lisa i livet 