När de små blir sjuka spelar det ingen roll om man är hund eller barn. Mammaoron slår till med full kraft.

Mitt i Sintras andra löp åkte hon på magsjuka och det har varit ett par dagar med oro i kroppen nu. När svansen slutar vifta och hon bara ligger under köksbordet och tittar på oss med trötta ögon då skulle jag vilja kunna hundspråk. Fråga hur hon mår, var det gör ont, om jag kan göra något. När inte ens favoritgodiset duger och man får skedmata henne med vatten, då undrar man om det är något allvarligt.

Idag har det vänt och ögonen är pigga igen och fulla med bus. Känner jag henne rätt har hon ett uppdämt behov att ta igen nu. Visst var det så att orken inte riktigt är på plats än men det ska nog lite överkokt ris som förstärkts med buljong råda bot på.

Skönt – nu kanske jag kan sluta bekymra mig. Åtminstone till nästa gång. Eller hur!