Redan förra hösten började hon påminna oss. Påminna oss om vad hon ville skulle ske efter att hon hade lämnat oss och återförenats med sin älskade. Vi skojade bort det så gott det gick men anande samtidigt att det fanns mycket allvar i det och att det var viktigt för henne att vi kände till det. Och att det blev som hon ville. Hon ville ha samma tillvägagångssätt som vi hade haft tidigare. Hon ville att vi skulle ha ljusa kläder på begravningen. Hon ville kremeras och innan vi strödde hennes aska i havet från vår båt skulle urnan bo i vårt garage. Eller som hon uttryckte det

JAG ska bo i ert garage…

Allt eftersom tiden gick förstod vi att det inte längre gick att skoja lika mycket om det och vi övergick istället till att försäkra henne om att vi hade förstått. Att det skulle bli just så.

Så blev det också och innan vi spred hennes aska från vår båt bodde mormor i vårt garage. Precis som hon hade bestämt.