När hon började skolan var hon en av tre i klassen med samma namn och redan då tror jag att hon funderade på det första gången.

I handbollslaget blev hon plötsligt en av fem med samma namn och vi fick frågan från henne varför vi inte valt ett av hennes andra namn som tilltalsnamn? Vi svarade att hon kunde välja att byta efter att hon fyllt 18 år.

Nu är det gjort. Anmälan om namnändring är inskickad till Skatteverket och vi får försöka ställa om. Vi försöker ställa om. Vi lär om. En gång tidigare har vi gjort det och det var när hon föddes. Hon såg nämligen inte alls ut som det namn vi hade tänkt oss utan mer som namnet på den där båten vi såg dagen innan hon föddes… Hoppsan liksom. Det tog ett tag att vänja sig då också.

Bara idag har jag nog sagt fel ett tjugotal gånger och tänkt fel ännu fler. Oj vad mycket jag måste träna på hennes nya tilltalsnamn.

…och tänk att hon tycker så mycket om just det namnet. Min mormors andranamn. Det som min mormor själv inte tyckte var så fint och inte kunde förstå att vi valde. Det namnet som jag tycker är så himlans vackert. Ett vackert namn som passar en vacker kvinna – min vackra dotter!