När dagen börjar med migrän känns inte dagen särskilt bra. Som tur var ”tog” medicinen så frampå förmiddagen började jag känna mig som människa igen. Till och med så mycket att jag kunde ta mig till jobbet. Jag kanske inte var helt bra för jag bestämde mig för att GÅ till jobbet. Gå som i att promenera. Maken hade bilen med hundburen och skulle hämta Sintra på dagis så jag tänkte till och med promenera hem också…

Så långt hade dagen utvecklats åt rätt håll. En hundbusdejt vid halvsextiden hade också dykt upp.

Sen sket det sig så att säga.

Maken ringde och berättade att tåget var inställt och skulle alltså inte kunna hämta på dagis. Jag hade ingen bil och kunde inte heller hämta på dagis och även om jag hade haft bil hade jag inte bilen med buren… Den stod på pendelparkeringen.

Här någonstans, när logistiktänkandet gick på högvarv, ringde en kompis och tyckte att vi skulle hänga med dem ut och äta under kvällen. Just där och då kändes det inte som en bra idé.

Nu löste sig logistiken tack vare dotter med pojkvän. Bilen, hunden och jag blev hämtade och det med god marginal för att hinna till hunddejten.

Det var lika stor glädje hos både Sintra och Charlie som vanligt och de hann med allt. Springa efter fåglar, skutta i högt gräs, simma efter pinnar och busa sådär så att jag blir glad i hela kroppen.

Och visst hängde vi med våra vänner ut och åt. Det visade sig vara en riktigt bra idé!