När mina barn var små fick de alltid höra att allt dumt de gjorde skulle komma fram till våra öron på ett eller annat sätt. Något som stämmer även idag.

Jag var ute och sprang igår och hade Gnista med mig. I slutet av rundan kom jag till en trappa där jag såg tre små barn leka. Jag hann tänka att det inte var den bästa lekplatsen och även hinna se framför mig hur de ramlade och slog sig. Plötsligt hör jag dem säga ”det kommer en hund, skynda hämta sten så kan vi kasta på den”. Eller jag tror att jag hör det men att jag måste höra fel. Ändå ser jag hur ett av barnen öppnar den gröna lådan med grus och tar upp en näve i handen. Samtidigt som handen höjs för att kasta lyckas jag inse vad som är på väg att hända och bryskt fråga vad de håller på med. Jo, arg var jag. Nog så att det rök ur öronen på mig.

Väl hemma skrev jag ett facebookinlägg om händelsen. Inte i syfte att peka ut någon utan för att om det hade varit mitt barn hade jag velat få veta. Jag avslutade med att jag gärna träffade barnen och pratade om händelsen. Inlägget delades och vid halv tio på kvällen ringde telefonen. Mitt inlägg hade nått en av föräldrarna och de ville hemskt gärna träffa mig så att barnen kunde be om ursäkt.

Nu har de varit här och alla barnen fick en high five av mig när de hade sagt förlåt. Jag passade även på att berättar för dem det som jag alltid hade sagt till mina barn. Att oavsett vad de hittar på så kommer föräldrarna alltid att få reda på det – på ett eller annat sätt. Jag tror att just de här barnen har förhoppningsvis lärt sig en läxa, det måste ha gjort lite ont i magen att behöva ta konsekvenserna av sitt handlande och att behöva träffa mig idag för att be om ursäkt. En stor eloge till föräldrarna. De hanterade det hela på ett grymt bra sätt!