Idag, när jag lämnade jobbet för att hämta Philip, var det plötsligt fortfarande ljust trots att klockan var över fem. Ljust och stilla.
En riktig kontrast mot igår när det stormade med både regn på tvären och vindar som gjorde att lockarna i mitt hår raknade. Inte ens Philip ville gå ut.
Det ville han idag och vi hann med en riktigt skön långpromenad innan vi landade i varsitt soffhörn.
Maken skulle segla Dragonforcetävling på Öckerö och jag blev medbjuden till en av de andra seglaränkorna. De bor på ön och har också en Welsh Springer Spaniel, Singo 11 år. Att våra män fixad att segla med sina radiostyrda båtar och att inget gick sönder är de nog fortfarande förvånade över eftersom det blåste riktigt mycket. Vi änkor tog med oss hundarna på en långpromenad istället. Det var blåsigt och på sina ställen mycket blött men solen sken och hundarna var med än nöjda över att hoppa bland ljung och klippor.
Singo var alldeles uppspelt och det var först när maken anslöt till fikan hemma hos Öckeröborna som polletten trillade ner. Philip är ju kastrerad och utsöndrar i och med det ingen könsdoft alls. Alltså trodde Singo att han var valp och behandlade honom därefter… Philip var inte helt bekväm med uppmärksamheten men på det stora hela hade de roligt tillsammans.
Det fanns lite hundsläktskap att reda ut också och vi lyckades faktiskt. Singos mamma (Dagsländans Lovis) är syster till Sintras mormor Joy (Dagsländans Undis) och Singo blir alltså då kusin till Gnistas mormor. Släktskapet slår igenom i lite speciella sittstilar. Både Gnista och Singo sitter på ryggslutet istället för rumpan…
Det fick bli bad för Philip när vi kom hem för det allra sista han gjorde på promenaden var att rulla sig i något som luktade fruktansvärt… Inget som syntes men vi som tillbringade en timma i bilen med honom på hemvägen kände det och med tanke på hur fogligt han promenerade in i duschen när vi kom hem tror jag inte att han var helt nöjd med valet av parfym själv.
Gnista är på besök och trots att hon snart fyller året har hon inte lärt sig sitta som andra hundar. Det är lätt att le när man ser henne…
Frågan är om det kanske är dags att plocka undan även julbelysningen ute? Eller så väntar jag tills den blåser bort av sig själv.
Dags för nästa storm. Being on Tor.
Nästan ett år ska den ta, utbildningen som jag började igår. Och jag har inte en aning om vem jag är när jag kommer ut på andra sidan.
Lite så är det och det känns både läskigt och spännande på samma gång. Givetvis räknar jag med massor av hårt arbete och det ska bli roligt att kavla upp ärmarna och göra mitt bästa.
Första tillfället genomfördes på Nösunds Värdshus på Orust och jag drog verkligen vinstlotten när jag fick rummet längst ut över vattnet, med hela fem fönster.
Utsikten från utbildningslokalen var inte heller att leka med.
Och så var det det där med maten. Som var fantastisk. Jag lär inte behöva äta på flera dagar känns det som. Ett extra plus till dem för hur de fixade med GI-mat till mig och ostarna jag fick istället för desserten var inte att leka med.
Ikväll är jag trött. På ett bra sätt. Och ivrig att ta tag i hemläxan.
Det kommer att bli en spännande resa.
(Vill du läsa om en annan spännande resa gör du det HÄR. Äldsta dottern skriver om sin viktresa efter den överviktsoperation hon gjorde i höstas.)
en lisa i livet 