Till gårdagens promenad skulle bake-off ciabattor med. Alltså hade sådana införskaffats. Åtta stycken stod det att det skulle vara i förpackningen.
När jag hade stängt ugnsluckan efter att ha stoppat in dem där hajade jag till och öppnade luckan igen.
Jag räknade flera gånger och varje gång fick jag det till nio. Nu funderar jag på om någon annan bara fick sju?
Vädret lovade en fantastisk dag så vi packade ryggan med lunch och fika och tog färjan till Käringön. Prognosen stämde och dagen blev superhärlig. Glada hundar som fick springa av sig på klipporna och många matpauser för oss tvåbenta i solen. En höstdag när den är som bäst helt enkelt.
Huggormen som låg i vägen glömmer vi bort.
Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.
”Tränar” jättemycket på att jag inte behöver ha kontroll över allt. Andra (läs maken) kan göra det jag skulle ha gjort minst lika bra och ibland till och med bättre.
I helgen får vi huset fullt och eftersom jag tränar så mycket vet jag att andra (läs maken) fixar med det som behövs. Det kliar inte alls i fingrarna på mig att påminna om än det ena och än det andra. Undra förresten om det gick fram att handlingslistan inte var klar? Det var bara det jag kom på just där och då som jag skrev på den. Säkert behövs det mer…
Äh… Det blir nog bra! Eller förresten – klart det blir bra!
Uppdatering: vi (läs jag) kan ju konstatera att det går sådär…
Det är konstigt det där med känslor för någon. De kan ju vare mycket starkare än man egentligen tror. Så starka att man blir lite överraskad.
Idag var det dags för Sintra, familjens hund, att röntga sina höfter. Det gör man för att ha koll på rasen. Om man framöver tänker sig att avla på hunden är det viktigt men även för att se att hunden inte tar skada av olika aktiviteter. Vi är ju mycket ute i naturen och då blir det rätt ofta promenader på klippor men även skogspromenader är vanliga. Detta kan tufft för en hund som på något sätt har problem med sina höfter.
För att kunna genomföra röntgen sövs hunden. Detta så att de ligger helt stilla och det var det momentet som framkallade en viss oro hos mig. Söva – det har jag ju fått lära mig är förknippat med en risk. En risk att inte vakna igen. Tänk om….
Nej – så fick jag inte tänka så det slog jag bort. Det var först när maken ringde och berättade att det var över och att hon hade vaknat igen som jag kom på mig själv med att andas ut. Lite överraskad blev jag allt över jag faktiskt hade varit nervös ändå.
Nu väntar vi bara på den officiella bedömningen från Kennelklubben. Enligt vad veterinären sade hade hon jättefina höfter som enligt ett tidigare bedömningssystem skulle ha resulterat i ett Excellent så det blir nog ett bra resultat. Nu håller vi tummarna.
en lisa i livet 