När jag kom ut från Friskis efter att ha lett mitt skivstångspass var det fortfarande ljust och ändå var klockan nästan halv tio! Dessutom luktade det vår.
Plötsligt känns det ändå som att det skulle kunna vara möjligt att den där våren som är lite varmare än den vi har just nu är på gång.
Hoppashoppashoppas!
(någon mer än jag som ser de hemliga orden i orden ovan :-)?)
Vid två inatt vaknade vi av att Sintra tokskällde. Det har aldrig hänt nattetid tidigare så vi blev lite förvånande. Yngsta dottern tog ut henne i kopplet i trädgården en sväng och såg inget särskilt. Imorse kunde vi sen se vad hon hade reagerat på.
Framför vårt köksfönster hade det uppenbarligen varit en riktig ”catfight” och en ljus katt har nog fått rätt mycket stryk. Sintra tyckte att det var riktigt spännande att lukta på det och hade nog gärna varit kvar där än.
Det plingade till i makens mobiltelefon. Det var ett mms från hans syster som bor i Jämtland. Hon hade varit ute på en promenad och skickade nu en bild från den. Först såg jag bara snön men ganska snart kunde jag även konstatera att det var djurspår på bilden. Det var inte vilka djurspår som helst. Det var spår efter en BJÖRN som uppenbarligen också hade tagit en promenad.
Läskigt och häftigt… Men mest läskigt tror jag…
Det har nu gått ett år sedan vi fick träffa vår Sintra första gången. Det var påskafton 2011 och dagen innan hade vi tagit båten till Fiskebäckskil. Det var en helt fantastisk morgon vi vaknade till och den förväntan vi kände gick nästan att ta på. En ny familjemedlem! En hundvalp. Ett äventyr!
Slutdestinationen för dagen med båten var Bohus Malmön där vi skulle fira påsk med våra vänner som var med i sin båt Alinde och när vi lämnade ett sömnigt Fiskebäckskil gick de direkt dit. Vi, vi lade loss för att en liten stund senare lägga fast igen på Lysekilssidan om Gullmaren istället. I Lysekil finns kenneln som Sintra kommer från.
Upp för backarna tog vi oss och sen var vi där. Jag minns fortfarande inte hur vi blev insläppta men in kom vi och plötsligt var de där. Pyttesmå otroligt söta valpar som lite försiktigt men ändå nyfiket närmade sig oss. Först av alla var det faktiskt vårt hjärta som kom fram till mig och maken fångade det hela på film.
Vilket spännande äventyr hon nu tar oss med på.
Visst vet jag att det är vi människor som ska lära oss mest på hundkursen men när hund (läs Sintra) inte alls är samarbetsvillig, regnet står som spön i backen och händerna gör ont för att det är så kallt, jag då är det inte sådär jätteroligt. Desto roligare är det när det mesta klaffar. Idag var en sådan dag 🙂
Klockan tio börjar kursen på Orust hundägarförening och det är nu ca åtta hundar i åldrar upp till ca två år. Tre av dessa är Welshar och en är dessutom Sintras bror Rufus. En av fröknarna är också Sintra och Rufus uppfödare så det är nästan lite av en släktträff. Vädret var ok och temperaturen kröp uppåt tio grader.
Tiden flög iväg och övningarna (nästan alla) satt som en smäck. Som vanligt är det bara Sintras eget godis som duger så fröknarna fick snällt be om godis från mig när de skulle belöna Sintra. Deras egen korv dög minsann inte åt vår lilla diva… Men med rätt godis funkar det mesta. Mest störmoment är nog ändå brorsan. De vill ju så gärna leka med varandra och det fick de så klart göra, efter att ”skolan” var slut. Nu är det en trött Sintra som varken är över- eller understimulerad utan som har fått alldeles lagom med stimulans för idag. Åtminstone för en stund.
en lisa i livet 