en lisa i livet

Rivstart på veckan

Publicerat den 27 februari, 201227 februari, 2012 av en lisa i livetLämna en kommentar

Efter vårvädret i helgen blev snön som kom idag ett riktigt bakslag. Det kändes som att hela jag frös. Ända inifrån. När jag åkte iväg på lunchen var det som att kylan gick genom märg och ben och jackan jag valde var definitivt av tunnaste sorten. Lunchen var nog också av kallaste sorten och gav ingen värme den heller, även om det var gott med sushi.

Soffan var mycket inbjudande och där landade jag efter jobbet och där kunde jag nog ha blivit kvar men som tur var är det ju måndag. Måndagar leder jag skivstång så det var bara att svida om till de rödvita kläderna och åka till Friskis.

Nu fryser jag inte och tröttheten är en helt annan trötthet. En skön trötthet. En glad trötthet. Nu kommer veckan gå i ett flygande fläng. Skivstång is da shit!

Prinsesstider

Publicerat den 27 februari, 201227 februari, 2012 av en lisa i livetLämna en kommentar

Det är mycket prat om prinsessor nu så vilken tur jag har att jag kommer att träffa bästa sortens prinsessor i helgen. De där man är släkt med och som har en speciell plats i hjärtat. Mycket kramar får det bli och kan jag och tillåts jag kommer jag nog att knycka mig en och annan puss också.

Ok – lite längtar jag efter sessornas föräldrar också. Det var alldeles för länge sedan vi sågs nu.

Det började med after work på Stenungsbaden

Publicerat den 26 februari, 201226 februari, 2012 av en lisa i livetLämna en kommentar

Jag gillar att Stenungsbaden börjat med att ordna after work. Ett trevligt ställe ska ha sånt ofta tycker jag. Redan innan visste vi att MÅNGA skulle dit och det stämde bra. Nästan alla var där. Det blev mingel, det blev dans och det blev bubbel. After worken på Baden övergår efter en stund till vanlig utekväll… Bubbel fick det bli eftersom kompisen fyllde år.

Vi hade som plan att stanna till elva, åka hem till en kompis och träffa nye pojkvännen och sedan kanske vara hemma runt ett. Vi lämnade Baden vid elva, så långt planenligt, men sen liksom klarade vi inte av att hålla planen. Halv fyra kom vi hem efter en mycket trevlig kväll.

Gårdagen tillbringade vi i Lysekil och efter melodifestivalen somnade vi…

När vi vaknade idag var det till en strålande sol. En stunds hundlek på tomten för Sintra (med Althea) och sedan fika på altanen med kompisar. Fast fika? Vi började med glögg, fortsatte med espresso och avslutade med rödvin. Nu är grillen tänd och söndagen avslutas med en god grillad rostbiff, potatisgratäng och rödvinssås. Kan det bli bättre?

Släktträff kan man väl säga

Publicerat den 25 februari, 2012 av en lisa i livetLämna en kommentar

Idag har vi varit i Lysekil. Vi var hos Barbro på Stjärndalens kennel (den som Sintra kommer från) och skulle få hjälp med att trimma Sintra. Det blev en härlig dag med hundtrimning, semlor och en underbar promenad runt två dammar i något som nästan kunde liknas vid vårväder.

Tre generationer hundar var det. Sintra, hennes mamma Jess och så mormor Joy som nyligen fyllt 11 år. Det var roligt att se hur de tre generationerna interagerade. Sintra som gjorde allt för att vara både mamma och mormor till lags och till och med lyckades få igång mormor Joy i en stunds bus och spring (Joy glömde för en stund bort att hon skulle sura och mullra lite bistert) och mamma Jess som slets mellan att vara vuxen och förnuftig men ändå ville leka och busa med Sintra och som ändå vänligt och bestämt faktiskt stundtals uppfostrade Sintra lite lagom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Njuter jag av livet?

Publicerat den 24 februari, 201224 februari, 2012 av en lisa i livetLämna en kommentar

En klok kollega sade i veckan:

Jag vill inte bli en sån där som har bantat hela mitt liv och glömt att njuta.

Det fick mig att börja fundera. Jag känner nog att jag mest hela tiden har ett mål och vill tappa 2-4 kg för att vara nöjd. Skulle jag nå -4 kg skulle jag hamna på den vikt jag hade för fem år sedan. Var jag lyckligare då? Är det därför jag vill ner till den vikten igen? Eller är det tanken att +4 kg på fem år skulle innebära att jag när jag är 60 väger 20 kg mer än då för fem år sedan när jag vägde fyra kilo mindre än jag gör idag? Eller ska jag helt enkelt skita i att tänka på det alls?

Jag tränar och är aktivt och borde alltså även kunna äta och dricka gott utan att ständigt oroa mig för vikten. Är den oron något som har påförts mig från andra? Från tidningar, tv, nätet, de där perfekta photoshoppade kropparna som vi ser dagligdags, eller är det jag själv som ställer det ”kravet” på mig. Bör jag kanske tänka på att då, för fem år sedan, var då när min rygg var som sämst och jag knappt kunde träna. Kan vikten då varit påverkad av att jag tappat i muskler? Är det min nuvarande vikt som är min riktiga måbravikt? Ska jag verkligen behöva känna en oro överhuvudtaget? Är jag egentligen orolig? Hm…

Detta tål att funderas på! Jag vill ju njuta av livet!