Läst på nätet:
Jag är nu ganska säker på att det finns valpar i Jess mage hon blir tjockare för varje dag som går, och hon äter allt hon kommer över… dvs. kattmat och skulle man råka glömma något ätbart på bordet så dröjer det inte länge innan det är borta.
Det innebär att det förhoppningsvis flyttar hem en valp till oss i juni. Hoppas….
Åker iväg på lunchen och köper en sallad på Fiskhuset. Väl tillbaka på jobbet närmar jag mig entrén som öppnas med hjälp av passerkort.
Tvärnit! Dörren öppnas inte! Nytt försök. Inte nu heller. Vad är nu detta?
Tittar på handen där jag håller passer… Oops!
Bilnyckeln kan man inte öppna dörren till jobbet med. Ni som undrat över just det kan alltså sluta fundera 🙂
Jag kommer hem och snubblar över skorna i hallen. Där ligger också en halsduk på golvet. Suck. I köket är diskhon full med odiskad disk och diskmaskinen är full, i och för sig ren men inte tömd. Spisen är kladdig och köksbordet har någon glömt torka av. En trappa upp ligger det en tom PET-flaska på golvet och bredvid tv’n en använd bomullspad. Sen ser jag den använda tallriken och glaset på bordet framför tv’n. Nu har jag nästa räknat till tio men känner ändå hur irritationen inte riktigt vill ge vika.
Så här är det ganska ofta. Visst, jag ser nog lite ”för mycket” men ärligt talat så är du ju inte så att jorden går under av att diskmaskinen inte är tömd. Dessutom har jag fått mig en tankeställare.
En kollega har råkat ut för något man inte önskar någon annan. Kollegans son ligger svårt sjuk på ett sjukhus. Sonen är i samma ålder som min yngsta dotter och mina tankar är med dem. Verkligen med dem.
Kollegan hade säkert velat snubbla över sonens skor i hallen och hade nog gladeligen lyft upp hans halsduk från hallmattan. Det hade heller inte gjort något att det var stökigt i köket eller att det fanns disk och tomma flaskor i tv-rummet. Och att tömma diskmaskinen – det tar ju bara några minuter.
Snart, snart får min kollega uppleva det igen. Det vet jag!
Och jag – jag är tacksam över att jag får snubbla på skor och tömma diskmaskin och allt annat som hör till vardagslivet med barn i huset. Irritationen, den får jag se förbi. Jag har ju dottern min hemma hos mig.
I morgon kommer jag att ha ont. Ont i musklerna i armarna. Ont i musklerna i benen. Ja, ont i de allra flesta musklerna. Det var tre veckor sedan jag var på ett skivstångspass och två veckor sedan jag tränade överhuvudtaget senast så det lär kännas…
Men så är det ju så att jag på ett lite sjukt sätt (:-)) faktiskt gillar träningvärk. Det är ju ett bevis på att jag har tränat…
Nu hoppas jag att jag är helt bra igen. Vill inte ha något bakslag. Jag tycker att vi bestämmer det helt enkelt!
Nu en dusch och sen hoppa i teletubbieoverallen…
Tänk vilken tur jag har – igen. Jag är medlem i konstföreningen på jobbet och vann 13:e pris av 14 vid dragningen för 2010. Det är femte gången som jag vinner något och tredje gången jag kommer näst sist. Ändå har jag alla de gångerna kunnat välja ett konstverk som jag haft högst upp på önskelistan. Den här gånger fanns det i och för sig en tavla som jag allra helst hade velat ha men den förstod jag skulle gå rätt tidigt. Tavlan som jag hade som önskemål 2 var alltså den jag nu kunde välja. Helt otroligt!
Det där med konst är uppenbarligen väldigt olika och jag verkar tycka annorlunda än det stora flertalet. Man kan ju undra hur det står till med min smak egentligen… Men visst är den fin? Det tycker i alla fall jag 🙂
Konstnären heter Per Cederbank och kommer från Borås. När man läser om honom på nätet kan man bland annat få reda på att han målar i olja på duk och papper men även på skiffersten för att få fram struktur och djup i sina bilder. Just tavlan jag vann är målad på skiffer.
Nu ska det bli kul att hitta ett bra ställe att hänga den på hemma.
en lisa i livet 