Vi åkte ut till Ängeviken på Tjörn för att få den bästa platsen att följa årets Tjörn Runt. Vi missade precis första båten men hade sedan ett skådespel framför oss. Vädret och sällskapet var på topp och vi fick en härlig dag.
Nu är det dags för After Sail hos en av dagens skeppare med gott tryck i seglen idag. Det ska bli kul att få höra om deras segling.
I tisdags var det dags för den första av sex tillfällen på valpkursen på Hundens Hus i Göteborg. Det som var lite speciellt med den här valpkursen var att samtliga valpar är av samma ras, Welsh Springer Spaniel. Det var valpar från tre olika kennlar och Sintra går kursen tillsammans med brorsan Rufus. Kenneln Hallonbos som vi också besökte om valp hade två valpar med och ytterligar en kennel var representerad med tre valpar. Totalt var det fyra små hanvalpar och 3 valptjejer.
När alla valpar hade kommit blev det en kort stunds valpbus på golvet. Det var tassar och svansar precis överallt och vår lilla kaxiga tjej fick svar på tal men att ge sig – nejdå. Hon busade på. Plötsligt var flera valpar blodiga och en stunds kontrollerande uppstod. Ingenstans hittades något sår på någon av hundarna men så kom vi på det. Sintra hade ju haft en lös huggtand och mycket riktigt hittade vi den på golvet… Även under busandet märkte vi att Sintra och Rufus har en särskilt band. De var gärna lite vid sidan om och busade med varandra. Kul eftersom de var bästisar redan i valplådan och extra kul att han bor i närheten.
Egentligen bord det har funnits lite bilder på busande valpar här men de blev alldeles för suddiga…
För oss människor blev det sedan teori. Valparna tog lite olika lång tid på sig att varva ner och bli stilla men vår lilla prinsessa lade sig snabbt ner och kom till ro. Efter en fikapaus blev det äntligen dags för lite övningar. Vissa av övningarna hade vi redan gjort så de satte Sintra direkt. Vi vet sedan tidigare att hon älskar att träna och faktiskt är ganska uthållig. När hon sedan tappar intresset märks det mycket väl och då är det bara att bryta. Tuffast var nog koppelträningsövningen men även den satte hon efter ett tag. Detta trots att det fanns så många andra kompisar att fokusera på. Nu väntar vi redan på nästa gång. Det ska bli spännande att se vad som händer då.
Efter två år som vilande från ledarrollen på Friskis ska jag på måndag återigen ikläda mig de rödvita kläderna och leda pass. Den här gången blir det som skivstångsledare. Det känns nervöst men också jätteroligt. Sedan skivstångskursen i Uppsala i maj har jag grejat med passet och det har bl a inneburit att det legat en skivstång och stått en stepbräda i vardagsrummet. Till båten fick jag inte ta med dem för maken utan där hade jag istället ett gummiband som funkade till de flesta övningarna. Nu börjar passet sätta sig och jag har fått god hjälp av mina försökspersoner. Före sommaren var det två stycken som vågade sig på det och nu i måndag var det nästa 20 stycken villiga försökskaniner. Ryktet har nått mig att åtminstone några fick träningsvärk efteråt och det ser jag som ett gott betyg.
Efter några små justeringar ska jag nu ikväll återigen testa passet och sedan hoppas jag att jag är helt redo för måndagar kl 19 med start kommande vecka. Eller åtminstone så klar jag nu kan bli. Det ska blir superkul!
Men en halvmara med rullatorn tyckte hon nog att hon kunde sikta på.
Vem som sade detta? Jo, min mormor, 92 år ung. Det var när jag frågade henne om vad hon hade för mål för det kommande året.
Häftig är hon! Jag hoppas att jag blir som hon.
Igår kom vi hem. Vi lämnade Långöviken vid halvtiotiden och lade till i Almösund vid halv sju. Det blev motorgång största delen av vägen eftersom det givetvis blåste både rakt framifrån och lite väl mycket för att kryssa i. Det kändes att det nu blåste lite svalare och vårt beslut att ta oss hemöver är med facit i hand helt rätt. Det blåser ännu mer idag och ska så fortsätta även imorgon.
Även om det blåste så var det i alla fall fint väder. Sotenkanalen var även denna gång tom på båt och när vi sedan valde att gå Strömmarna från Fiskebäckskil till Gullholmen märkte vi att fler, som vi, valde den vägen för att slippa allt för mycket ”stök”. Vi kunde lugnt laga mat och äta den i ”sjölä”.
Först när vi kom till Stigfjorden rullade vi ut genuan och länsade in mot Skåpesund.
Nu har vi sovit hemma en natt (i gungande sängar 🙂 ) och laddar för att komma ut igen i slutet på veckan. Men – de fyra veckor vi varit ute har känts som minst fem… Konstigt men det måste ha varit något med det totala avsaknandet av tempo. Vi har tagit det hur lugnt som helst ju.
