Kategori: en lisa i livet

Efter frukost pekade vi ihop oss för vidare färd norrut. Packa ihop var ju inte så mycket då vädret inte direkt inbjudit till att sitta ute men precis som på båten behöver allt vara säkrat innan vi rullar. En låda brukar  vi missa men vi lär oss allt eftersom. Jag började köra och gjorde det i en halvtimme ungefär. vill inte trötta ut mig fullständigt så lagom sträckor är bra. Några korta fotostopp blev det.

Mycket skog är det häromkring

Nu är vi i Östersund och hoppas stråla samman med svågern imorgon. Vädret får gärna hyfsa till sig aningen. 

<Innan min stroke brukade våra somrar spenderas seglandes. Både längs bohuskusten men även till Danmark och som längst Tyskland. Förra året tog vi beslutet att byta båt mig husbil vilket ju faktiskt ger oss nya möjligheter till upplevelser. Sverige består av lite mer än bara bohuskust. igår gav vi oss av. Norrut till makens bror som bor i Jämtland. Genom vackra landskap vi tidigare inte sett mycket av. Vi är förväntansfulla och passar på att träffa släkt och vänner på Corona-anpssade sätt.

igår landade vi i Karlstad och min kusin och två av hennes döttrar dök upp med kladdkaka och tillbehör. Istället för att sitta i husbilen valde vi bord och bänkar vid servicehuset där vi kunde hålla avstånd. Det blev en trevlig stund.

morse vaknad vi till ösregn och körde vidare norrut.

Förbi Mora, där vi stannade och åt och sedan till Älvdalen. Plötsligt såg maken en glänta en bit in från vägen. Där stannade vi och blir kvar över natten. detärju lite det som är finessen med husbil. Vi kan stanna när vi känner för de. Det regnar fortsatt så vi får mysa inne ikväll.

Imorgon tror vi att vi ska till Flatruet i Funäsdalen. Har hört att det är fint där. Vore kulan plocka fram kameran. Vi ska även äta lunch på Knopfergården. Där har vi varit förut.På tisdag räknar vi med att vara framme hos svågern i Föllinge och sedan bli där några dagar innan vi kör Vildmarksvägen. Då kommer definitivt kameran vara framme

<p>Nu blir det lite rödvin och några goda ostar.<–>

Livet är ju satt på paus och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är bitter. Mitt liv pausades ju av stroken den 16 sept 2018. Lagom till att jag nu mår bra igen ställer covid19 till det och jag kan inte träffa de jag vill eller göra vad som helst.

Försöker ta oss ut och det blir mycket natur och skog. Uppskattar att få köra bil igen

Idag är det ett och ett halvt år sedan livet tyckte att jag behövde en prövning. Idag kan jag säga att jag mår bra. Jag identifierar mig inte lika ofta som sjuk utan som frisk med vissa begränsningar. I lördags satt jag vid en sjö och grät för att jag bar lycklig. DEN KÄNSLAN!! Jag bet nu stt jag är stark. Jag vet stt jag har fantastiska vänner. Och all uppmuntran. Och pepp från er betyder massor för mig. Jag är inte nöjd med var jag är men jag är nöjd över att vara här och hur jag är. Vänner. Gör som jag- njut av livet. Det går inte i repris❤️#strokesurvivor #strokerecovery

Har ju mycket tid att fundera. Nu är det senaste om hur man definierar att bli återställd efter en stroke. Många säger till mig att de tror att jag kommer att komma tillbaka helt och hållet bli helt återställd. Hur tänker då. jag kring detta?

Är det rimligt överhuvudtaget att ha som mål att komma dit där jag var 15 september 2018 det vill säga i mitt livs bästa form en form som du tagit med 47 år att komma till?

Är kanske återställd att vara nöjd med att kunna ha ett liv och göra saker som jag vill tillsammans med nära och kära? Ju

mer jag tänker på det Desto mer landar jag i att det är just så det är och att det faktiskt är tillräckligt jag fortsätter att klura på det

På något sätt känns det som att det är rätt sätt att tänka och innebär också då att jag nog faktiskt är väldigt nära där nu.

Största utmaningen fortsätter alltså att vara hur hantera hjärntröttheten!