Sol som fortfarande värmer när man kommit hem från jobbet kan göra att man gräver fram dynorna till altanmöblerna, dricker en kopp kaffe och serverar Philip middag på altanen.
Vet inte vem som njöt mest. Vi eller han.
Vågar man hoppas att våren är här nu?
Äntligen fick jag möjlighet att springa med de nya löparskorna. Att däckas av feber och förkylning hjälpte ju inte och hostan jag haft (fortfarande har) är inte att leka med. Till Varvetmilen, som jag nu i efterhand inser att jag inte borde genomfört, var det inte läge med nya skir så då fick de gamla duga och det var först idag som hostan inte var i luftrören längre.
30 försiktiga minuter blev det och med tanke på hur sjuk jag varit är jag nöjd. Och jo, skorna skötte sig exemplariskt. Tur det, det är ju vi som ska ta oss runt en halvmara tillsammans i maj.
Det får nog bli ett försiktigt pass imorgon också.
Maken har jobbat hårt med att få Aquelina klar för sjösättning och idag var det dags. Även Alinde och Caprice var redo så alla tre skulle i sjön.
Först sjösattes Alinde. Lite spännande var det eftersom det var lågvatten. Skulle vattnet under kölen räcka eller skulle båten ”bottna”?
Vattnet räckte och näst på tur var Caprice.
Sist ut var vår båt, Aquelina. Det där med när hon hänger och dinglar är väldigt nervöst. Vad som kan hända är väldigt uppenbart.
Lite mindre än en timme efter att jag kom till hamnen var alla tre båtarna sjösatta och båtsäsongen 2017 förklaras härmed inledd.
Nu ska det bara bli fredag så att masterna kommer på plats.
De flesta som ska springa ett lopp försöker att träna för att prestera bäst vid loppet. Så har min träning också sett ut. Den 8 mars sprang jag det längsta jag någonsin sprungit och sedan åkte vi till London en helg och där plockade jag på mig en elak bacill.
Fyra dygn med feber upp emot 40 grader och täta bihålor och hosta på det innebar ofrivilligt träningsuppehåll och till och med en farhåga att inte kunna genomföra loppet.
Avsvällande medicin för bihålorna, hostmedicin och extra astmamedicin gällde. En extra dos ingefära och en massa hållna tummar kändes det som att jag blev bättre. Hostan höll sig dock kvar. Ihärdigt. Bara att promenera var tufft.
Igår kom jag mig ut på 20 minuter som trots allt kändes ok så jag bestämde mig för att ge det ett försök. Göra det bästa som gick liksom.
Efter första kilometern var jag redo att ge upp men efter fyra släppte hostan, jag behövde inte stanna och snyta mig stup i kvarten och det kändes ok. Utan min löpar- och träningskompis vet jag inte om det hade gått. Det är tillsammans vi lyckas. Både med träning och lopp och nu vet vi att Göteborgsvarvet kommer gå som en dans.
Tillsammans plockade vi också med oss en tjej som kämpade hårt längs banan. Hon hade aldrig sprungit en mil innan och vi peppade henne hela vägen in i mål. Hennes glädjetårar när vi sprang över mållinjen talade sitt tydliga språk…
Så – det blev inte som planerat men som det var meningen att bli. Första milloppet avklarat och kompisen och jag startar nu i samma startgrupp när det är dags för Göteborgsvarvet i maj. Det var det som var vårt främsta mål idag.
Huvudet spränger, det flimrar i ögonvråerna, näsan rinner och tänderna gör ont. Inte riktigt läge för dagens löppass.
Bara att krypa ner i soffan och hoppas att jag mår mycket bättre på torsdag när nästa löppass är planerat. Eller lördag…
Det där med att vila sig i form får nog annars bli upplägget inför varvetmilen på söndag.
Håll tummarna för att jag blir friskare fort nu.
…men jag rockar i alla fall sockorna idag.
en lisa i livet 