Jag hade verkligen sett fram emot kvällen. L och jag, på Stationshuset med – lite vin och god mat och bara prata! Jag hade tom fixat så att jag skulle slippa åka buss tack vare en snäll granne.
Tjugo minuter innan jag skulle åka ropar yngsta dottern på mig. Mellandottern ligger då på golvet i badrummet med någon slags kramp i mellangärdet. Fruktansvärt ont hade hon. Eftersom hon idag fick väldigt jobbigt med astman trodde jag först att hon inte kunde andas och hann tänka att jag skulle ringa ambulans men jag kunde konstatera att hon andades både ut och in och släppte den tanken – nästan. Hon hade verkligen fruktasnvärt ont och hade tappat all färg i ansiktet.
Efter en stund såg jag att färgen kom tillbaka i hennes ansikte och hörde att andningen blev mindre plågad. Krampen släppte. Och inte vågade jag lämna henne hemma – även om hon är 17 år.
Försökte ringa L för att lämna återbud men kom bara till hennes mobilsvar och hemma hos henne var det upptaget. Efter en stund svarade hennes man hemma och berättade att hon redan hade promenerat hemifrån. Som tur var kunde han ge sig ut ”på jakt” efter henne och efter en stund ringde hon mig. Vi ska ta vår kväll en annan dag – men tråkigt var det.
Nu får vi se hur det blir med min tripp till Linköping. Ursprungligen skulle jag och alla döttrarna åka till min bror och hans familj i helgen men med en astmasjuk dotter och en dotter med feber vet jag inte riktigt hur det blir. Pratade nyss med min svägerska och vi bestämde att vi skulle höras imorgon.
Jag som så hade sett fram emot att träffa dem…
en lisa i livet 