Det här med jogging

När jag kom hem från jobbet idag gav jag mig ut och sprang. Eftersom jag lyckats sparka igång min pulsklocka igen (som har färdigt program) var det dags för ett 30 minuters pass. Vädret var ok eller rättare sagt bättre än ok. Det var mängder med syre i luften efter regnet och temperaturen var behagliga 13 grader.

Jag har just nu Daughtry som favoritmusik i iPoden och med lurarna i öronen stack jag iväg.

Och kom på mig själv med att tänka: Jag gillar inte det här. Egentligen.

Varför gör man det då? Maken påstår att svaret stavas endorfiner, för inte kan det väl vara så att jag är en självplågare?

Men lite gillar jag det – framförallt när det är gjort. Så nu laddar jag för 40 minuter imorgon eller på fredag. Det beror på vädret.

Det är bra att ha mål

I ett mail på jobbet idag skrev jag att mål ska vara realistiska men att man ändå ska behöva anstränga sig det där lilla extra för att nå dem…

Dagens mål var en joggingtur på 3 km.

Imorse när jag vaknade hade det snöat så jag övertalade maken att vi skulle boka in oss på ett skivstångspass (det kändes inte riktigt lockande att springa i snö).

Hela eftermiddagen har solen gassat och det har varit ett underbart väder. Dock lite för kallt för att springa (i mitt tycke). Vid tretiden föreslog jag för maken att vi skulle ta en långpromenad efter jobbet istället och njuta av det vackra vädret, och det nappade han på så skivtstångspasset avbokades.

Nu har jag precis kommit in efter en promenad som varken var lång eller njutningsbar. Bara kall. S*tan vad kallt det var! Visserligen visar termometern på -3 grader så jag tog både tjocka jackan och de tjocka handskarna men missade mössan. Det var riktigt stjärnklart och vackert men måste ha varit extremt fuktigt för både maken och jag frös duktigt.

Så nu hägrar tv-soffan istället. Som uppladdning inför morgondagens firande av mellandottern. Självklart blir det våfflor på våffeldagen. Precis som det varit på alla hennes födelsedagar tidigare!

Dagens mål nådde jag inte, det blev ingen joggingtur, och inte något skivstångspass heller, och knappt en promenad värd namnet. Men på fredag ska jag springa. Det har jag iallafall som mål!

Det blev så tydligt

Besvikelse fick ett ansikte idag – fullt förståeligt!

Yngsta dotterns pekfinger hoppade, under en handbollsmatch, ur led för ca en vecka sedan och hon har varit gipsad sedan dess. Under hela tiden har hon hoppats, hoppats på att hon ändå skulle kunna spela i Rödspette cup i Fredrikshamn under påskhelgen.

Idag kom domen. Hon får inte spela och ska vila minst fyra veckor till. Det var en enorm besvikelse för henne. Men både vi och tränaren tycker att hon ska följa med ändå – som maskot, hejarklack, mobiltelefonpassare – välj själv… Med ska hon!

Kloka motionärer

Idag hoppade jag in för en annan ledare som var bortrest. Det blev mitt styrke/medel-pass och redan innan passet började hörde jag kommentarer om pst…armhävningar…många…ojojoj.

Dagens roligaste kommentar kom från en glad motionär:
”Armhävningar är lika tråkiga som rårivna morötter….”

Tilläggas bör att hon arbetar med friskvård… Det tyckte jag var lite extra roligt. Jag kom att tänka på talesättet ”Gör inte som jag gör – gör som jag säger…”

Men armhävningar är bra och jag kommer fortsätta att ha med dem. Så det så!