Som rinnande vatten

Veckorna bara rinner iväg. Visst ska man hinna njuta av nuet och det tror jag ändå att jag är rätt duktig på men jag gillar när veckorna rinner iväg när maken är bortrest. Då dröjer det inte så länge tills han kommer hem.

Den här gången blev resan extremlång. Två veckor är ganska normalt men den här gången blev det nästa tre… Balanserar rätt nära för länge. Nu är det i alla fall bara en helg kvar utan honom och den är redan fylld med Båtmässan och handboll (tjejerna möter Kropps).

Båtmässan ja. Startskottet på nedräkningen till båsommaren… Känns lite avlägset just nu, med många minusgrader, massor av snö och ett tjockt istäcke på havet. Räknar dock med islossning långt före midsommar och att båten sjösätts i april som den brukar. Kanske blir det under andra halvan i år iställt för i början som det brukar. Ytterligare en anledning till att veckorna kan få rinna iväg.

Premiärseglingen förra året gick till Marstrand och var den 18-19 april. Håll tummarna för att vi åtminstone är i sjön då i år.

En ros igen

Yngsta dottern har fått en ny handbollsros. Det var efter insatsen mot Lysekil igår. De vann matchen och dottern, som stod i mål under första halvlek, släppte bara in ett mål – och det på straff!

Hoppas nu bara att hon snart blir helt bra i foten. Verkar knepigt det där med att stuka sig.

En stukad målvakt

Det visade sig väl vara sådär halvbra att spela med stukad fot… Vill inte säga ”vad var det jag sa?”, så det låter jag bli. Det får bli mer rehabövningar för att bygga upp foten istället.

Nästa vecka blir det nog bättre.

Matchen – den glömmer vi tycker jag.

Tillbaka i målet trots stukad fot

Förra helgen stukade yngsta dottern foten under uppvärmningen till handbollsmatchen mot Särökometerna. Trots att vi var snabba med att linda den blev foten svullen och blå. Under söndagen kunde hon inte gå på den utan hoppade runt på kryckor. Vi fortsatte att linda den och hon sov med foten i högläge. Successivt under veckan har hon blivit bättre och hela tiden haft siktet inställt att spela matchen idag. Tejpad!

Som supporter till laget tycker jag att det är bra,  men som mamma är jag inte lika entusiastisk. Håller tummarna för att det går bra.

Stukad dotter…

Eller rättare sagt hennes fot!

Det som inte fick hända hände ändå och redan under uppvärmningen. Yngsta dottern trampade snett och stukade foten rätt ordentligt. Det blev till att linda hennes fot och sätta in reservmålvakten (som skötte det med bravur).

Från läktaren kunde hon sedan följa sitt lag och coacha sin målvaktskompis.

Vinst blev det – med 13-11! Det gläds vi åt. Nu håller vi tummarna att foten läker snabbt. Men matchen imorgon får hon se från läktaren igen. Tyvärr!