Kategori: Hundliv

Att vi skulle ha en hund efter Sintra visste vi men att det skulle bli så snart visste vi inte. Men nu är han här. 

Möt vår nya familjemedlem Philip. 

En 6-årig älskad welshkille som behövde en familj som hade mer tid för honom än det fanns i hans nuvarande. Så mycket älskad var han att de vill det för hans skull. Så stort av dem. 
Tänk att det sammanföll så i tiden, nästan som om någon regisserat det. Jag har nog en liten aning om vem som har en tass med i det hela. 

• Philip kommer från Kenneln Clumbrolds i Österbybruk där också vår äldsta dotter bor
• Han bodde i Skanör där Sintras syster finns
• Och sist men inte minst – Bless my soul är hans kennelnamn

Jag kan liksom inte känna annat än att Sintra ligger bakom. Där från andra sidan Regnbågsbron. För det är jag henne väldigt tacksam och ingen kan ta hennes plats i våra hjärtan. Däremot har vi väldigt mycket mer kärlek att dela med en Welsh och nu är han här. 

Nu håller vi tummar, tår och tassar för att allt går bra. (Gnista är förresten redan kär…)

Det är så ofattbart. Svårt att ta in. Förstå. 

Idag vid lunchtid lade vi till med båten i hemmahamnen och bara några timmar senare var vi tvungna att ta beslutet om att låta vår fina Sintra få somna in. Cancer gör sånt. Fuckdjävlacancer. Snabbt och hårt slog den. Utan hänsyn. 

Vi låg runt henne när hon somnade. Alldeles lugnt och fint. 

Sov gott fina älskade tös. Och tack för allt du gjort för oss och lärt oss. Nu får du leva vidare i dina valpar Gnista och Jaspis.